Många tar på sig en folkdräkt till midsommar. Det är ett passande val. För midsommar är inte bara den tid på året då naturen klär sig i högtidsdräkt. De gamla folkdräkterna ligger i tiden. Inte minst politiskt.
Det som gjorde att 1800-tals människan lade plaggen på hyllan, för att i stället skaffa sig maskintillverkande kläder, har i dag blivit de argument som används för införskaffandet av en folkdräkt. Att distansera sig från slit och släng är trenden för såväl politiska beslutsfattare som många klädföretag.
Inom politiken talas om cirkulär ekonomi. På Miljöpartiet låter det ibland som de har uppfunnit hjulet när partiföreträdare beskriver värdet av återbruk, bättre kvalitet och laga det som går sönder. Men det förhållningssättet har under stora delar av historien varit det självklara. Och kring folkdräkterna, eller bygdedräkterna som de också kallas, vårdas det arvet väl.
Det är vanligt att folkdräkter säljs vidare i flera led, vårdas ömt och lagas. Ett plaggs historia blir nästan en värdehöjande faktor, på nischade auktioner.
Ett alternativ till köp eller arv är att sy dräkten själv. Under processen, där vävning av de egna tygerna ingår, stiftas bekantskap med vilka förutsättningar som vår natur egentligen ger. Färgval, material och smycken återspeglar vad tidigare generationer kunde komma över. Skapandet av den egna folkdräkten är långt bort ifrån den ofta kemikalietunga tillverkningen som dagens konfektionsindustri kan stå för.
Men utöver de miljömässiga trenderna finnas andra strömningar som gör folkdräkterna aktuella. Hemhörighet har under senare år blivit allt mer viktigt och laddat. Kanske är det ett resultat av en allt mer lättrörlig värld. När det är billigare och enklare för många att flytta, inom landet eller över klotet, verkar behovet av att vara rotad någonstans öka. Och enligt en teori formulerad av den brittiske journalisten David Goodhart har hemhörighet blivit en av vår tids viktigaste konfliktlinjer.
En folkdräkt säger också något om var bäraren känner sig hemma. Det är viktiga symboler. För nationen, för bygden och historien. Plaggen tillhör alla, och bör så förbli.
I den svenska offentligheten finns många dåliga erfarenheter av att lämna historiska och laddade symboler därhän. Sveriges flagga och Karl XII har försökt att tas över av högerextrema krafter. Här syns en skillnad där det offentliga Sverige aktivt har tagit tillbaka flaggan, men i högre grad har övergivit Karl XII. En effekt av det är att extremister har givits möjlighet att adoptera en historisk profil och därmed sätta sin rörelse i ett historiskt sammanhang.
Vi är alla delansvariga för att historien inte ska få kidnappas i politiska syften. Att bära folkdräkt kan i det lilla vara ett sätt att hålla politiseringen borta.
Särskilt viktig är folkdräkten som gemensamhetsskapare. Dräkterna ger samhörighet mellan generationer i tid och rum. Plaggen är en inbjudan till alla som vill vara med, likt en midsommardans runt stången.