Under sommaren tycks åttiotalet ha gjort en återkomst. Juni inleddes med att Top Gun 2 dominerade den amerikanska bio-scenen och är på god väg att bli årets mest lönsamma film. I juli har Kate Bushs hitlåt Running Up That Hill legat etta på listorna i två veckor. Tyvärr följer även årtiondets sämre sidor.
Västvärlden är åter inbegripet i ett kallt krig mot Ryssland, vilket har utlöst en omfattande energikris. På hemmaplan har socialdemokratisk högskattepolitik ännu en gång resulterat i stagflation. När inflationssiffrorna för juni månad släpptes (14/7) visade de sig vara värre än förväntat. Inflationen steg till hela 8,5 procent. Samma dag sänkte EU sin prognos för svensk BNP-tillväxt för 2022 och 2023 (DI 14/7). Årets förväntningar har sänkts från 2,3 procent till 1,3 och nästa års från 1,4 till 0,8. Det är sämst i hela EU.
Både inflationen och den låga tillväxten påverkas självklart av såväl handelsstörningar efter pandemin som kriget i Ukraina. Men de yttre trycken har bara trappat upp våra inhemska ekonomiska problem.
Sverige har i flera år haft internationellt sett låg BNP-tillväxt trots de omfattande krispaketen under pandemin. Det beror på de socialdemokratiska regeringarnas tillväxthämmande finanspolitik, politik som Magdalena Andersson utformade som finansminister under sju år. Hon införde bland annat sänkt brytpunkt för statlig inkomstskatt, höjd allmän löneavgift och den så kallade bankskatten.
Trots vissa lättnader i Januariavtalet lade det grunden för dagens strukturella problem. Likaså skulle inflationen vara betydligt lägre utan de höga skatterna på energi eller reduktionsplikten. Det som driver på inflationen är just prisökningarna på el och drivmedel. De driver också upp priset på livsmedel eftersom jordbrukets produktionskostnader blir högre.
Det enda som tyvärr saknas är nödvändiga strukturreformer som kan ta oss ur stagflationen. För att främja tillväxten behövs lägre skatter på arbete så att fler tar och kan få ett jobb. För att dämpa inflationen måste dels energipriserna sänkas, vilket kan göras genom sänkta punktskatter. Dels måste hushållen få tillräckligt ekonomiskt utrymme för att undvika krav på lönehöjningar i avtalsrörelsen.
I stället vill Magdalena Andersson, nu statsminister, se nya skattehöjningar. Hon har tidigare flaggat för en skatt på ISK-sparande och vill inte minst införa en ”beredskapsskatt”, en ny värnskatt helt enkelt. Därtill kom Vänsterpartiet nyligen (SvD 11/7) med sina ekonomiska krav för att sitta i regeringen. Bland annat ska eventuella skattesänkningar gå till bidragstagare – inte arbetare. Partiet vill även avskaffa karensdagen och drar en skarp gräns mot att sänka arbetsgivaravgifterna.
Lägg Miljöpartiet till denna vänsterlutande socialdemokrati och ett stridslystet Vänsterparti så lär behövliga reformer utebli. Oavsett vad Centerpartiet tror och vill. Åttiotalets kriser är tillbaka, men vi lär knappast återse det efterföljande systemskiftet utan en ny regering.