Åldrande har blivit en irriterande del av livet som hittills ingen kunnat hindra med hjälp av kirurgi eller piller. Det finns väl ingen företeelse som är omgiven av så många klyschor som åldrandet.
Som det självklara konstaterandet att det i alla lägen är bättre än motsatsen, att inte få åldras.
Och som vanligt är det kvinnors åldrande som föranleder flest åsikter och kommentarer. Åsikter om hur vi borde se ut med tanke på vår ålder, kommentarer om att vi borde göra något åt hur vi ser ut med tanke på vår ålder.
Vi kan prata hur mycket som helst om att det är insidan som räknas men det blir ändå det där fejset som talar om för omvärlden vem du är.
Debatten om utseende och alla våra sorgliga försök att vara snygga och unga rasar med jämna mellanrum. För en tid sedan skulle kvinnor i min ålder (först skrev jag "äldre kvinnor" men hallå 60 är det nya 40) ställas ut till offentlig skam för att de hade mage att erkänna att de saknade sin skönhet.
Det gör något med en människa att förlora en egenskap som är så påtaglig och inte går att dölja. Det ligger ingen värdering i det, i alla fall inte från min sida, det är inte synd om vackra människor som förlorar sina vackra drag i takt med åldern. Det är inte det, det är hur det matchar den där insidan som vi säger är den som räknas.
Tankarna på åldrande kom den här gången från att ha läst en artikel i Dagens Nyheter som berättade om forskning som stärker de där teserna i denna texts inledning.
Att vi känner oss så mycket yngre än vi faktiskt är. Och att det finns olika åldrar att ta hänsyn till: "Det kronologiska sättet, som utgår från vårt födelsedatum.
Det biologiska, som mäter hur hårt livet farit fram med hälsan och organen.
Och så det subjektiva, som passar så bra in i vårt postmodernistiska tidevarv där få sanningar är absoluta: Hur någonting känns".
En annan sak man märker med åren är hur fort de går. Osannolikt fort faktiskt. Jag satt nyss och knåpade ihop en annons om öppet hus inför att jag skulle fira "halvvägs till hundra". En vecka senare är det dags att tänka på annonsen inför 60-årsdagen.
Det är hisnande hur fort tio år kan passera.
Naturligtvis finns det forskning även om detta fenomen och även detta är skildrat i en DN-arikel: "Därför går tiden snabbare när du blir gammal":
"En orsak kan vara att två år för en tonåring utgör en relativt stor proportion av ens liv, medan för den som fyllt 40 utgör det bara en liten andel av antalet levda år.
Det säger Erika Jonsson Laukka, lektor i åldrande, neuropsykologi och hjärnavbildning vid Karolinska institutet. Hon talar om proportionsteorin, tillskriven den franske filosofen Paul Janet 1897. Ju äldre man blir, desto mindre del av livet utgör ett år. Alltså känns tiden som att den går snabbare".
Det låter som en teori som ligger närmare sanningen än talesättet att tiden går fort när man har roligt, för så himla kul har man ju inte.