Alla människor kräver resurser för att överleva och i vårt kapitalistiska samhälle betyder det att vi kostar pengar. Men att se hur den SD-styrda regeringen börja beräkna människokostnaden i ställer för människovärdet känns bedrövligt.
Ett barn börja kosta pengar redan i mammans mage och utifrån den statistik som finns att tillgå är en person som föds i Sverige en ”belastning” för samhället under sina 22 första år. Därefter jobbar ”Svensson” i omkring 43 år innan det är dags att ta ut pension. De flesta pensionärerna har ”sparat ihop” till sin egen pension, det är så vårt pensionssystem är uppbyggt. Men det finns pensionärer som behöver ekonomiskt stöd, och då främst kvinnor då de tagit ett för? stort ansvar för barn och hem.
Men trots det ser vi sällan våra kamrater och medmänniskor som en belastning om de har behov utöver det vanliga. Eller så såg vi i alla fall inte på våra medmänniskor när jag växte upp. Då var vi alla en del av ett samhälle där resurserna fördelades till de som hade behov, från de som hade förmåga. Sjuka, personer med funktionsvariationer eller andra med speciella behov har alltid fått stöd genom den omfördelning som sker av landets ekonomiska resurser genom skattesystemet. Allt stöd har inte alltid varit bra, och det finns ännu saker att förbättra, men stödet har funnits och ingen har setts som en belastning.
Arbetarrörelsens syn har alltid varit och är ännu att behoven ska styra insatserna och betalningsförmågan styra inbetalningarna och den synen trodde jag att en stor majoritet av oss svenskar hade. Att det satt i vårt DNA och var en del av det vi kallar svenskt. Men det verka inte vara en del av det den SD-styrda regeringen ser som svenskt, för nu ska människors kostnader specificeras utifrån grupp och först ut att bedömas är invandrare.
Att jämföra kostnader mellan olika grupper visar på en människosyn som prioriterar ekonomisk ställning framför rätten till ett så bra liv som möjligt. Så jag förstår att de borgerliga regeringspartierna gett med sig. Under Reinfeldts åtta år fick vi ju se hur sjuka och arbetslösas belastning på den svenska ekonomin minskades genom försämrade socialförsäkringar.
Ligger du samhället till last är du en dålig investering i Tidöpartiernas Sverige. Först ut att prissättas är invandrare som ska bedömas utifrån härkomst. Tanken från SD och regeringen är tydlig. Invandrare är en belastning och det ska nu föras i bevis. Och om den generella kostnaden för invandring är positiv ska man ändå grotta ner sig i grupp för grupp för att slutligen hitta någon grupp som ligger samhället till last. Något som då skulle bevisa att de haft rätt hela tiden, även om det inte stämmer på det stora hela.
I och med den här utredningen öppnas ytterligare en av många Pandora-askar. För vilken grupp kommer härnäst. Fattigpensionärer? Personer med funktionsvariationer? Allvarligt sjuka? För även om sjuka och arbetslösa blev utsatta under Reinfeldt gjordes det aldrig några beräkningar på olika grupper. Ingen beräkning på vad cancersjuka, diabetiker eller njursjuka kostade per grupp. Det fanns helt enkelt ingen mening med det då det var generella besparingar man ville göra för att få råd med de stora skattesänkningarna.
Och vi lär väl inte heller få se någon beräkning på vad en partiledare som aldrig haft ett riktigt jobb kostar samhället för att jämföra den kostnaden med olika invandrade grupper. Frågan är om de prissatta invandrarna ens kommer att jämföras med de kostnader som samhället har för en vanlig Svensson.
Vi lär nog heller aldrig se de kostnader som partyknarkarnas inköp av narkotika medför, men troligen de kostnader som samhället får genom dömda langare med utländsk bakgrund.
Det kommer alltid vara de lägsta klasserna som drabbas när kapitalismen beräknar ditt samhällsvärde.
Det vi nu ser är ett paradigmskifte, vilket Ulf Kristersson och de andra partiledarna för Tidöpartierna varit tydliga med. Men är denna enorma samhällsförändring som väljarna ville se när de la sina röster den där söndagen i september förra året?
Ville Svensson verkligen se ett samhälle med ännu större klyftor och ännu större polarisering.
Sveriges politiker har utmaningar att ta sig an. Gängbrottslighet, klimatkris, segregering, en skola som inte ger alla elever samma möjligheter och så vidare. Vi har sett hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste 30 åren. Där svenska barns tur, eller otur, i livets lotteri där föräldrar delas ut spelar en allt större roll för deras möjligheter till ett bra liv.
Men de utmaningarna som vi står inför blir inte bättre av en ännu större polarisering, sämre välfärd och ännu större ekonomiska klyftor.
Det är inte beräkningar på gruppers kostnader vi ska lägga våra gemensamma resurser på, men det är just det som den SD-styrda regeringen gör.