Under söndagen lät regeringen meddela att den automatiska uppräkningen av gränsen för när man börjar betala statlig skatt stoppas nästa år. Det har lätt till ett mindre inbördeskrig inom den borgerliga sfären, om man tillåts uttrycka det lite spetsigt, där även ledande moderater tagit till orden för att offentligt visa sitt missnöje på ett minst sagt uppseendeväckande vis.
Det ska erkännas att även undertecknad är besviken över regeringens besked. Men beskedet är inte helt förvånande. Tidöavtalet är nämligen inte, och har aldrig varit, ett skattesänkarprojekt i första hand. När Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna förhandlade om Tidöavtalet var det i första hand för att göra upp med samhällets mest allvarliga och akuta problem. För att nämna några: migrationen, integrationen, brottsligheten och energiförsörjningen. Det är där regeringen har lagt sitt krut, och det är där som de fyra partierna har mest gemensamt.
Den ekonomiska politiken är ett område där Tidöpartierna inte har en gemensam vision. Sverigedemokraterna har ofta inom borgerligheten kallats – lite elakt – för gråsossar. Och nog finns det fog för åtminstone det smeknamnet. Jimmie Åkesson (SD) har många gånger hyllat den gamle socialdemokraten Per Albin Hansson och har pratat i Almedalen om sin vilja att återupprätta folkhemmet. Även Kristdemokraterna och Liberalerna har i många fall varit avigt inställda till att skära ned i statens budget, även om de ofta håller med om behovet av att lätta på skattebördan.
Utrymmet för att bedriva en gedigen skattesänkarpolitik är alltså begränsad.
Med det sagt är det givetvis beklagligt att regeringen tillsammans med SD väljer att pausa den automatiska höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt. Inte minst eftersom det legitimerar agerandet när Socialdemokraterna i framtiden antagligen kommer vilja använda samma metod för att indirekt höja skattetrycket. Att man samtidigt går fram med ett till jobbskatteavdrag är glädjande, men frågan är om det är nog med kompensation.
Det som är tydligt från debatten om regeringens besked är däremot en sak: borgerligheten behöver göra upp med det faktum att politikens stridslinjer från 2006 inte längre är aktuella. Tidöpartiernas projekt är inte heller Alliansens projekt. Vi kommer antagligen behöva vänja oss vid mer modesta skattesänkningar framöver till förmån för satsningar bland annat på rättsväsendet. Huruvida det är en acceptabel kompromiss får sedan lämnas till väljarna att avgöra.