Att det ännu är en lång väg kvar till en rimlig nivå visar inte minst förlossningskrisen i Stockholm.
Den senaste veckan har vi läst om barnmorskor som flyr yrket och mammor som fått föda sina barn under väldigt otrygga förhållanden, eller kanske inte ens fått plats på BB när det är dags.
Alla som fött barn och alla män som varit med när deras barn har fötts kan tänka sig in i skräcken när man ringer BB och säger att man behöver komma in och får svaret att tyvärr, det är fullt, ni får återkomma om en stund.
De allra flesta förlossningar går bra, men när komplikationer tillstöter är de flesta glada att befinna sig i en trygg miljö med barnmorskor och läkare i närheten.
På andra ställen inom vården kan man låta patienter vänta i vårdköer, även när behovet av vård är stort. Hade det gått att skapa förlossningsköer hade det med all säkerhet också varit ett faktum.
Nu går det inte som bekant och kvinnor tvingas därför att leva med tanken att föda själva, i bilen, i hallen eller var man råkar vara när barnet kommer. Inte bara i Stockholm, i norra Sverige där det är långt till BB är risken alltid närvarande att inte hinna fram, även om det finns plats.
Hur är detta möjligt? Kanske kan barnmorskeupproret leda till att frågan lyfts.
Nu är det ju inte bara när det gäller förlossningar som kvinnors hälsa nedprioriteras. Att vara gravid är inte att vara sjuk, att ha problem och smärta vid mens är oftast inte en sjukdom, alla hälsoproblem man får i samband med klimakteriet är inte att vara sjuk.
På den nyss avslutade S-kongressen behandlades flera motioner med krav på ökad kompetens i vården gällande klimakteriet. Det behöver fler partier kräva.
Alla problem som kan kopplas till den kvinnliga kroppen anses "vara naturliga" och ingår liksom i konceptet att vara kvinna. Att ens underliv trasas sönder när barnet ska ut är något man får räkna med. Att klimakteriet är något som pågår i åratal är ju tråkigt men...
I alla dessa faser i livet finns barnmorskorna där för att ge stöd, informera, lindra och hjälpa.
Vad kräver de då för att stanna i yrket?
Jo, det blygsamma kravet att jobba med en födande i taget. I dag kan de ha ansvar för upp till fem födande samtidigt. Var och en fattar att det kan bli övermäktigt.
Som väntat startar vissa politiker omedelbart en skuldpingismatch för att skjuta ansvaret för den uppkomna situationen ifrån sig. Det är regionernas ansvar. Det är regeringens ansvar. Beroende på var man själv sitter på nämnda ansvar.
Problemet och bristerna är knappast nya, inget politiskt parti går fritt. Dags att tillsätta en kommission för hur kvinnors reproduktiva hälsa ska tas på större allvar och vården bli jämlik över landet.