Den relativt okända guvernören från Minnesota har blivit utnämnd till Kamala Harris parhäst i det amerikanska presidentvalet i november. Ett oväntat val, inte minst på grund av Walz hemvist. Minnesota är ett av landets mest utpräglade demokratiska fästen. En vanligare strategi är att välja en kandidat från en vågmästarstat, där presidentvalet som regel faktiskt avgörs.
Walz kan kanske beskrivas som USA:s svar på Göran Persson. Han är karismatisk, kvick och något av en retsticka. Han ser dessutom ut som själva sinnebilden av den starke mannen i en mellanstor kommun. Det var Walz som först beskrev Trump som “konstig”, vilket visade sig ett så starkt budskap att demokrater numera slänger sig med ordet i princip hela tiden. Till Republikanernas alldeles för uppenbara förtret.
Det är alltså en demokrat från den gamla skolan som intagit scenen. En av typen bråkiga demokrater som var dominerande under stora delar av 1900-talet. De har ofta en bakgrund i arbetarklassen, militären eller offentlig sektor, och är goda vänner med facket. Den sortens politiker som sedermera sorterats bort från partiet. Tim Walz är den första demokratiska vicepresidentkandidaten som inte studerat juridik sedan 1980.
Det är en slags politiker som gärna smutsar ned händerna för den goda sakens skull. Det mest kända exemplet av en sådan politiker är Lyndon B. Johnson, vars valkampanj 1964 i stort sett bestod av att anklaga sin republikanska motpart för att vilja starta ett kärnvapenkrig. Joe Biden var för övrigt också en sådan politiker innan hans mentala hälsa började att svikta. Och det visade sig ju att en mobbare var precis vad som behövdes för att möta den andre mobbaren, Trump, i förra valet.
En intressant detalj är hur väl Demokraterna och Republikanernas kandidater speglar varandra. Harris och Trump kommer båda från de liberala kusterna och är utpräglade kosmopoliter. Båda av dem lockar också främst de redan frälsta, och har ingen större dragningskraft för mittenväljare. Vicekandidaterna Walz och Vance är däremot tätt förknippade med sina hemorter och talar delvis till andra än kärnväljarna. Det talar för att detta kommer att bli ett val där vicepresidentkandidaterna faktiskt spelar roll. Det finns redan nu en ovanlig entusiasm inför Walz och Vance framtida debatter, som inte varit fallet i tidigare val.
Demokraterna tycks ha återhämtat sitt förtroende. I takt med att Bidens nedgång blivit allt tydligare så rådde det ett allmänt konsensus att Trump med stor sannolikhet skulle vinna valet, men det har Harris och Walz snabbt lyckats att vända. Nu är det åter kamp. Det återstår att se om en gammal sorts demokrat kan slå en ny sorts republikan en gång till.