Enligt Expressen (16/9 sajt) har Jimmie Åkesson haft regelbundna avstämningar med Ulf Kristersson och Ebba Busch. Det är naturligt att stämma av kring de stora frågorna, säger Åkesson.
I en intervju i Dagens Nyheter sa Åkesson att han kan tänka sig posten som justitieminister i en regering med M och KD. Och energiminister och en minister på finansdepartementet är något SD borde ha i en regering om partiet är med.
Det är uppenbart att en ny blockbildning tar form med M, KD och SD. Skandaler med koppling till politiker i SD, vilket förekommer, är det en risk att de fortsätter förekomma. Det avskräcker inte M och KD från närmande till SD.
Luncher ihop för ledarna för SD respektive M och KD, avstämningar, tankar på ministerposter, utspel som liknar varandra. KD-ledaren Buschs tanke på fängelsebygge utomlands för biståndspengar låter ju som om det skulle vara något från SD.
Gradskillnader, inte artskillnader, skiljer SD från M och KD på allt fler områden. Den migrationspolitik som M bedriver har sedan Fredrik Reinfeldts partiledartid rört sig åt SD:s håll.
I andra länder har partier som är som SD, invandringsnegativa, populistiska och inte tydligt borgerliga, kunnat vinna väljare från Socialdemokraterna, särskilt arbetare. De traditionella borgerliga partierna där har haft svårare att lyckas med det.
Dansk Folkeparti, DF, är ett exempel. Sannfinländarna ett annat. Alternativ för Tyskland ett tredje. Frihetspartiet FPÖ i Österrike ett fjärde. Fremskrittspartiet i Norge ett femte.
I tre av de fem länderna har det högerpopulistiska, invandringsnegativa partiet suttit med i regeringar som letts av Moderaternas motsvarighet: i Finland, Österrike och Norge. I Danmark har den typen av parti varit stöd- och samarbetsparti till borgerliga regeringar i 14 år sedan 2001.
SD som nu har 18 procent av mandaten i riksdagen är ett så stort parti att det kan vara ett stöd- och samarbetsparti till en borgerlig regering eller sitta med i den. I båda fallen kan SD få betydande inflytande på politiken.
Om SD har 18 procent, eller mer, är sannolikheten stor att partiet kan bli störst till höger om Socialdemokraterna. Redan i valet 2018 var Moderaterna bara 2,3 procentenheter större än SD. I flera mätningar senaste månaden har M och SD varit jämnstora på runt 20 procent.
I de få fall det varit koalitionsregeringar har alltid det största partiet haft statsministerposten. Bara en gång, efter valet 1979, var det inte så. Ledaren för det största partiet då, Gösta Bohman och M på 20,3 procent, lät Thorbjörn Fälldin från C på 18,1 procent bli statsminister.
I Danmark hade DF 2015-19 drygt 20 procent och stod utanför den borgerliga regering som leddes av Venstre på knappt 20 procent. I Finland, Norge och Österrike har det parti som motsvarar SD suttit i regeringar ledda av partier som är som M.
Om SD får runt 20 procent och det blir en regering med partiet i den kommer SD att ha fler ministerposter än tre. 8, 9 eller tio ministrar har ett parti på 20 procent i en koalitionsregering som har majoritet och har drygt 20 ministrar.
M kan kanske ha statsministerposten även om SD blir större än M. I alla fall så länge M och KD tillsammans är större än SD.
SD firar nu tio år som riksdagsparti. Att det nu talas om avstämningar med andra partiledare, ministerposter och SD som största parti i en ny regering visar hur snabbt utvecklingen har gått med en normalisering av SD.
Och arbetare som röstar på SD bör veta att de då röstar borgerligt och för en regering ledd av arbetsgivarvänliga M.
Robert Sundberg