Länsstyrelsen valde i veckan att gå ut med ett Mea culpa (Mitt fel). Länsstyrelsen hade, enligt egen utsaga, "brustit i att kontrollera att alla förutsättningar" i ett ärende om strandskyddsdispens, och som en konsekvens beviljades – felaktigt – en ersättningsbyggnad på Tofta.
Anna-Lena Fritz, chef för naturvårdsenheten sade i en kommentar:
– Vi ser allvarligt på det inträffade och kommer nu att gå igenom ärendet och åtgärda våra rutiner i syfte att liknande situationer inte ska kunna uppstå framöver.
De specifika förutsättningar som krävs för att ett felaktigt beslut av den här typen ska kunna rivas upp, föreligger dock inte, enligt Länsstyrelsen, efter ett stort bett i ett väldigt surt äpple.
Jag frestas nu att skriva att Länsstyrelsen gott kunde göra fel lite oftare. Men det är ju inte det jag vill. Jag vill att rimliga myndigheter ska ha och följa rimliga instruktioner och fatta rimliga beslut. I det här fallet lyckades man åtminstone med det sistnämnda. Ett rimligt beslut. Vilket bevisar att två fel trots allt kan leda till något rätt.
Strandskyddet har aldrig varit avsett att stoppa allt inom strandskyddat område. Det är därför det går att bevilja dispenser. Men nog känns det som om detta utrymme stramas åt. Det utvecklas lätt åt det hållet, speciellt när myndigheter infiltreras av aktivister med en radikalare agenda än lagstiftaren någonsin avsåg.
Ett uttalande som i ett svep avslöjade ett tänkesätt inom myndighetssfären kom från en miljörättsjurist som representerade Naturvårdsverket i ärendet om den studio som Björn Ulvaeus aldrig fick bygga på Furillen. Han förklarade hur en dispens i detta ärende skulle kunna leda till andra dispenser så här gällde att (inte hans ord) mota Olle i grinden. I praktiken innebär detta att varje dispens man överväger framstår som ett hot som borde kvävas i sin linda. Hur ska ansökningar om dispenser från strandskyddet någonsin få en rimlig prövning under sådana omständigheter?
Så varför tycker jag att Länsstyrelsens felaktiga beslut är det rimliga utfallet i det här ärendet? Tja, stranden i Tofta är oerhört välbesökt. När discoveringtheplanet.com listade 29 av Sveriges finaste och vackraste stränder så skrev man om hur sandstranden och det turkosblå havet förde tankarna till utlandet:
"Men det är många som hittar hit och ljudnivån kan vara väldigt hög och parkeringen kostar."
Är inte en sådan strand en lämplig kandidat för ett projekt som syftar till att tillhandahålla ett visst mått av infrastruktur för att hantera alla de behov och önskemål som besökare har? Även om det är inom strandskyddat område och även om projektet vill skapa en vinstdrivande verksamhet? Varför ska i så fall nya byggnader vara stenhårt begränsade till de undantag från strandskyddet som tidigare byggnader på området redan beviljats?
På vilket sätt påverkar denna infrastruktur exempelvis villkoren för djur och natur, i ett område som redan har horder av badande besökare?
Gotland har en lång kust. Den förtjänar ett gott och omdömesgillt skydd. Men borde man inte också längs Gotlands långa kust kunna finna fler platser att utveckla, platser som kanske redan är präglade av en hög grad av mänsklig närvaro, där utveckling kan ske till människornas gagn samtidigt som oersättliga naturvärden inte är hotade?
Det finns vissa möjligheter till detta redan inom existerande regelverk. Region Gotland kan peka ut så kallade LIS-områden – Landbygdsuveckling i strandnära lägen – i relevanta översiktsplaner. Det påverkar prövningen av de dispenser från strandskyddet som söks inom området.
Men riksdagens försök att lagstiftningsvägen lätta på ett strandskydd som blivit striktare än tänkt har annars inte varit speciellt framgångsrika. Till sist är det ju myndigheterna som tillämpar lagen.