Hånfulla kommentarer syns över hela internet om att nån snöflinga "ifrågasätter tonläget" som att det är nåt ovidkommande och ett sätt att förminska problem. Därpå kommer en rad "whatabout" om än det ena och än det andra som någon annan eventuellt sagt eller gjort i något helt annat sammanhang i en helt annan tid.
Det här kan man tycka är tramsigt att ta upp men alla dessa oftast anonyma inlägg sammantaget underbygger och ger näring åt en väldigt destruktiv polarisering. Det handlar inte om att man "inte får kritisera" den som kritiserar SD.
Det handlar om att stå emot de krafter som vill skapa en stark upplevelse av att det finns ett "vi och dom". Och att man måste välja lag, man måste välja att vara för eller emot, svart eller vitt, inte se nyanser eller vägra välja sida.
Vi ser det i vårt land och vi ser det i det som händer i Israel och Palestina. Väljer du inte sida är du automatiskt för någon av våldsverkarna. "Jag vill inte välja mellan Vänsterpartiets Israelhatare och Richard Jomshof" skriver DN:s Erik Helmerson och beskriver nutiden med precision.
För att undvika alla eventuella missförstånd: jag tar kraftfullt avstånd mot båda.
När sverigedemokrat efter sverigedemokrat häver ur sig saker som de sedan tar tillbaka för att de "missförstås" eller att saker "tas ur sitt sammanhang" är det inte något misstag eller förhastad reaktion de hanterar.
Uppmärksamheten när deras hatspridande kommenteras leder till ett sorts martyrskap där det hävdas att vissas yttrandefrihet begränsas av samhällets elit som "tramsar om ordval när civila svenskar på väg till en fotbollsmatch dödas".
Men i slutänden har de fått sagt vad de vill ha sagt och fått ett resultat de gillar: De säger sanningen men "tystas" av pk-eliten.
Man flyttar fokus från det egna agerandet och målar en bild av att "pk-eliten" vill prata tonläge och ordval istället för att ta tag i saker.
Polariseringen ökar.
Samtidigt som inga av dessa skandaler syns i deras egna kanaler och när SD som på Gotland, beordrar alla att inte prata med media, kan de fortsätta andas fritt i sin filterbubbla. Där kan de fortsätta sprida sin propaganda som går ut på att om man inte vill stoppa all invandring så är man för öppna gränser och skyddar islamister och gängkriminella.
Svart och vitt. För eller emot.
Just därför måste vi fortsätta orka lyfta och protestera när högt uppsatta makthavare häver ur sig saker som hetsar mot grupper eller som normaliserar en nivå där det kallas trams att kritisera en politiker som önskar livet ur en tidigare statsminister.
Vi måste orka detta på alla nivåer, från det individuella planet ända upp till regeringsnivå.
Om man som toppolitiker inte kan hantera en allvarlig situation utan att skriva absurda inlägg i sociala medier, då är det inget misstag.
Problemen uppstår när vi har en regering som sitter vid makten enbart med hjälp av ett parti som man i ett kontrakt skrivit under på att man inte öppet får kritisera. Nu har flera moderater, bland andra statsministern, lyckligtvis ändå gjort det vad gäller Jessica Stegruds inlägg om Fredrik Reinfeldt.
M/KD/L-regeringen balanserar på slak lina när den ska både anamma SD:s retorik och ta avstånd från den när den spårar ur. En gissning är att vid nästa val kommer vi att se att väljarna föredrar originalet framför dess bleka kopior.