Total politisk tystnad kring deportationer

Många svenskar protesterar mot deportationerna av unga till Afghanistan men från de högsta politikerna är det tyst. Här en manifestation i Visby för några veckor sedan.

Många svenskar protesterar mot deportationerna av unga till Afghanistan men från de högsta politikerna är det tyst. Här en manifestation i Visby för några veckor sedan.

Foto: Malin Stenström/arkiv

Ledare2019-11-15 05:05
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Politiker av alla sorter brukar vara väldigt benägna att berätta om olika möten med människor de haft för att skildra olika samhällsproblem som de har lösningar på.

Det finns dock en pågående verksamhet som politikerna inte talar om över huvud taget. 

Deportationerna av unga människor som bott i vårt land i fyra år. De talar svenska, många hade jobb, andra går i skolan. Några har skaffat familj här.

I sociala medier däremot är det fullt av berättelser från desperata, arga och bedrövade svenskar som öppnat sina hem för dessa ungdomar som under sina år i Sverige lämnat barndomen och inträtt i vuxenvärlden. Som fått lukta på löftet om ett liv i ett fritt land där det inte spelar roll i vilken region du är född, vilken religion du har eller inte har.

Det är en skandal att detta pågår utan att politiken verkar vilja lyfta ett finger för att göra något åt saken.

När frågan diskuteras handlar det oftast om att vi inte kan ta emot alla, att vi saknar möjligheter, att de inte kommer att bidra med nån samhällsnytta.

Att det blivit helt normalt att prata om vad flyktingar gör för nytta för det land de flyr till är ett tecken på hur positionerna ändrats. Människor på flykt har rätt till en fristad. De ska inte ha krav på sig att vara till nytta från dag ett. 
Vi ställer inte såna krav ens på människor som är födda här med silversked i mun jämfört med vad människor som växt upp med krig och terror.

Den segregation som vi lever med i dag har vi skapat alldeles själva. Genom att inte släppa in nyanlända på arbetsmarknaden har vi inte gett dem en chans. 

Löner och villkor har satts på samma nivåer, oavsett om du är född här eller anlände i vuxen ålder. S-samhället har lärt oss att det är bättre att gå på låga bidrag än en egen lön. Även om lönen är högre än ditt bidrag ska du hellre gå på bidrag om du inte får samma lön som dina kollegor som bott här hela sitt liv. 

Enkla jobb som man kan ta utan att ha någon utbildning är dåliga jobb som ingen ska behöva befatta sig med.  

Solidariteten på arbetsmarknaden har uteslutande gällt dem som redan var där inne. Trösklarna har hållits intakta.

Språket och jobbet är nycklarna för en fungerande integration. Alla vet det. Språket lär du dig allra snabbast om du har ett jobb. Så inträdet på arbetsmarknaden är a och o.

Låt oss då lösa de problem som finns för att åtgärda detta.

Låt oss ge tusan i att skicka ut alla dem som redan lärt sig språket, som redan är den tillgång somliga anser att en flykting måste vara för att få en fristad i vårt land. 

Lär istället av det som hände 2015 när svenskar i stora delar av Sverige visade hur en fungerande integration kan se ut.

Sätt alla nyanlända i ett sammanhang så fort som möjligt. De som klarar att börja läsa svenska direkt ska göra det. De som kan och vill jobba ska få göra det. 

Lär av alla dem som nu via sporadiska telefonsamtal håller kontakt med sina ungdomar som tvingats fly vidare ner i Europa med hopp om ett liv.  Där går de omkring och pratar svenska i telefon med sina svenska familjer, på gotländska, dalmål eller nån annan dialekt.

Nog är det ett vansinne utan gräns.