Det framgick också tydligt under den digitala Försvarskonferens 2020, som anordnades av Försvarsmaktsråd Skaraborg där bland annat kommunerna Skövde, Lidköping och Karlsborg ingår. Där avhandlades frågor om totalförsvar som gäller alla nivåer i hela landet.
Konferensen blev en påminnelse om att 2020 skulle ha varit året då hela totalförsvaret övades och prövades. Men när coronapandemin slog till fick många övningar skjutas på framtiden, för att i stället bli till skarpt läge när smittspridningen skulle hanteras. Mycket av det som har övats sedan tidigare visade sig fungera – till exempel kunde ett fältsjukhus upprättas utanför Stockholm – medan andra funktioner fick prövas samtidigt som de användes i skarpt läge.
Pandemin må ha varit smärtsamt lärorik såhär långt, men nu är det viktigt att fokusera på att förbereda oss för andra kriser samtidigt som vi fortsätter att hantera den befintliga. Och då kan det handla om helt andra hot. På Försvarskonferensen påpekade Anders Danielsson, landshövding i Västra Götalands län, att ett krig kommer att hota mer än människoliv. Byggnader och vägar kan slås sönder, som vi måste klara oss utan för att sedan bygga upp igen. Även detta måste vi förbereda oss för – inte bara framtida pandemier.
Något av det viktigaste i beredskapsarbetet är att inget får lämnas åt slumpen. Lager måste finnas där, och ansvarsfördelningen måste vara tydlig. Här finns mycket att göra. I sitt konferensanförande förklarade Taha Alexandersson, ställföreträdande krisberedskapschef på Socialstyrelsen, att den så kallade ansvarsprincipen hade tolkats i sin ädlaste form under pandemin, eftersom aktörer i alla led verkligen tog ansvar. Men ansvar vid kris får inte vara något som lämnas åt tolkning när det väl gäller.
Innan något händer måste det stå klart för alla inblandade i totalförsvaret vem som har ansvar för vad. Lika viktigt är det att Sverige kan klara sig självt, utan behov av hjälp utifrån. Karl Chevalley, beredskapsöverläkare i Västra Götalandsregionen, betonade att vi måste överge vad han kallade ”mållgandoktrinen”. Med den referensen till Gunilla Bergströms berättelser om Alfons Åberg menas tron på att en låtsaskompis, det vill säga andra länder, alltid ska finnas där när vi behöver hjälp. Om vi inte vet säkert att någon bidrar med stöd måste vi bereda oss för att det inte kommer att ske.
Även om alla lyckliga omständigheter och plötsliga insatser alltid är välkomna kan vi aldrig utgå från att de kommer att infinna sig. Den rätta tolkningen av ansvarsprincipen måste redan vara utredd och tydlig. Hjälp utifrån får gärna komma, men vi kan inte utgå från att så sker i våra förberedelser.
De flesta kriser kommer som obehagliga överraskningar. Men inga delar av en fungerande krishantering får vara överraskande.