Motivationen påverkas oundvikligen hos den som får sparken och tvingas jobba kvar under uppsägningstiden. Det är inte underligt om den som hamnar i ett sådant läge gör minst möjliga för att kunna fortsätta lyfta lön. Och inte blir det mycket fokus på den långsiktiga framtiden och på företagets bästa.
Den situation som Destination Gotland hamnar, om Trafikverket får sin vilja igenom, är inte så annorlunda. Destinationen har varit fokuserad på att utveckla det koncept man skapat för trafiken och hur det ska kunna förbättras för framtiden, för resenärer och avseende trafikens utsläpp. Hur går det med den motivationen, om staten slår fast ett hårt slutdatum för Destinationens färjor, för att de ska ersättas av statliga dito? Hur stor lust finns det då kvar att investera i nya färjor, i ny teknologi och nya bränslen? Avtalet till 2027 kommer att fullgöras och Destinationen kommer säkert också att vilja bedriva trafiken under den därpå följande avtalsperioden. Men varför utveckla trafiken och göra investeringar när det finns ett datum då man får sparken?
Det är inte så lite frustrerande när Gotland på detta sätt görs helt beroende av beslut som fattas över våra huvuden. Färjetrafiken är av helt central betydelse för ön, men besluten om trafikens framtid fattas av fastlänningar. Beslutsfattarna rådges dessutom av ett statligt verk som visar ett betydande lättsinne inför konsekvenserna för Gotland. Fokus är i första hand på statens finanser och i andra hand på koldioxidutsläppen. Gotlänningarna är lågprioriterade.
Trots att staten och dess myndigheter saknar erfarenheten och kompetensen associerad med stora passagerarfärjor så tror Trafikverket att Trafikverkets färjerederi eller Sjöfartsverket skulle kunna lösa uppgiften. Vad baserar Verket denna optimism på? De rika erfarenheterna av att driva bilfärjor som dem som går mellan Fårö och Fårösund?
Än svårare blir uppgiften om man realiserar tankarna på att helt förändra trafikens upplägg, med trafik på nya hamnar med nya typer av fartyg och att sära på passagerartrafik och godstrafik.
Det är så att man börjar fundera på om det blir läge att köpa sin egen båt, om man vill bo kvar på Gotland. Eller om gotlänningarna får skäl att organisera sig och starta sin egen konkurrerande färjetrafik.
När det gäller den samhällsekonomiska bedömningen skriver Trafikverket, om de olika möjliga inriktningarna som analyserats:
"Alternativ där statens kostnader tillåts öka har inte analyserats i den samhällsekonomiska analysen."
Men olika typer av försämringar i trafiken, höjda biljettpriser och höjda fraktavgifter finns i VARJE övervägd inriktning.
Finns det något parti som inte utlovat vägpriser? Vad var det värt? Medan man planerar oerhörda mångmiljardsatsningar på järnväg, som aldrig går att räkna hem, och subventionerar elbilar för välbeställda köpare, så ska gotlänningarna ta hela smällen av statens ambitioner att nolla utsläppen från Gotlandstrafiken. Det ska inte kosta staten en krona extra jämfört med i dag.
Konsekvenserna av Trafikverkets förslag blir väldigt negativa redan innan planerna realiseras och efter ett statligt övertagande fullkomligt oacceptabla och förödande för Gotlands fortsatta utvecklingsmöjligheter. Gotland kan inte behandlas som en pittoresk, lågprioriterad avkrok och ett resmål för enstaka fritidsresor.