Forskningen är i dag relativt samstämmig i synen på bestraffning när någon tränar djur som hästar och hundar. Bestraffning är inte bra. Det orsakar lidande hos djuren och får därför ofta bieffekter i form av olika beteendeproblem. Positiv förstärkning är att föredra för den som vill träna djur.
Trots den samlade kunskapen är det dock flera aktörer som fortfarande kramar sig fast vid det gamla.
Till exempel publicerades nyligen en märklig debattartikel i Göteborgs-Posten (13/6) där ett antal hundtränare beklagade sig över det ”åsiktskrig” som förs i hundvärlden och försvarade användningen av bestraffning för att träna hundar.
Tacksamt nog har forskningen om olika träningsmetoder kommit så långt att man inte längre behöver förlita sig på åsikter. Det finns ett stort antal vetenskapliga studier som visar att bestraffningsträning orsakar fysiskt och psykiskt lidande hos hundar, och dessutom riskerar att förvärra beteendeproblem som aggression och rädsla.
Författarna till den nämnda debattartikeln hävdade att det skulle vara förmänskligande att påstå att rädsla påverkar en hunds beteende – rädsla är en grundläggande känsla som kan överskugga intränade beteenden – eller att hundträning och barnuppfostran är jämförbara. Det är de inte, eftersom barn och hundar tillhör två helt olika arter med olika kognitiva och kommunikativa förmågor.
Idén om förmänskligande blottläger en oroväckande kunskapsbrist hos yrkesverksamma hundtränare.
Representanter för organisationer som Svenska Kennelklubben borde vara mer insatta i forskningen om hundars beteende och träning.
Problemet är inte begränsat till hundvärlden. Även Svenska Ridsportförbundet har gjort sig skyldigt till bristande forskningskoll. I ett uttalande i magasinet Hippson (15/6) om att tillåta bettlösa alternativ inom fälttävlan hävdade de att ”det finns oss veterligen inga studier som påvisar att det är bättre ur hästvälfärdssynpunkt att rida bettlöst än med bett”.
Så sent som i mars i år publicerades en studie som undersökte förekomsten av bettskador på just fälttävlanshästar. Fler än hälften av de 208 hästarna i studien hade akuta skador i munnen på grund av betslingen. Det finns även andra studier som undersökt bettrelaterade skador på hästar i olika discipliner och funnit att de är vanligt förekommande. Att utrustning orsakar lidande för hästarna är oacceptabelt och anledning nog att se över regelverket.
Det är anmärkningsvärt att två tunga organisationer som Svenska Kennelklubben och Svenska Ridsportförbundet visar en dylik brist på kunskap inom sina förmenta expertområden. I förlängningen riskerar det att leda till sämre djurvälfärd. Hur kan en vanlig hund- eller hästägare förväntas hålla koll på den senaste forskningen när varken Svenska Kennelklubben och Svenska Ridsportförbundet gör det?