Utrikeskrönika
Men tiderna har förändrats. ”Om vi hamnar i ett verkligt krig, ett riktigt krig mot en betydande makt, då kommer det att vara som en konsekvens av en cyberöverträdelse av stora mått”, sa USA:s president Joe Biden i ett tal nyligen.
Sannolikheten för att en sådan överträdelse ska ske ökar dessutom. ”Vi har sett hur cyberhoten, inklusive ransomwareattackerna, förmår ställa till med allt större skador och problem i den verkliga världen”, sa Biden. ”Kapaciteten ökar exponentiellt.”
En cyberattack kan alltså få inte enbart en motattack i cyberrymden till svar, utan även tvinga fram en konventionell militär reaktion.
De två betydande makter som Biden nämnde i sitt tal, Ryssland och Kina, är profilerade globala cyberaktörer. I en omfattande analys från tankesmedjan International Institute for Strategic Studies konstateras att Ryssland idag i stor omfattning använder cyberförmågor som en del av en större strategi som syftar till att störa och konkurrera med vad man uppfattar som motståndare, i synnerhet USA.
Kina förknippas kanske mest med den teknik som landet exporterar, men har som IISS påpekar också genomfört storskaliga cyberoperationer i andra länder för att spionera, vinna politiskt inflytande och utveckla förmågan att skapa störningar i händelse av framtida konflikter. Man har dock ”varit noggrann med att se till att hålla dem under den nivå som skulle kunna framkalla en eskalerande reaktion”, noterar IISS.
Om Ryssland har mindre resurser och mindre avancerade förmågor än Kina, utmärker sig landet enligt IISS å andra sidan genom att gränsen mellan statliga och icke-statliga aktörer har suddats ut. Både fristående så kallade patriotiska hackare och organiserad brottslighet ”antas bidra väsentligt till Rysslands cyberförmåga”, skriver tankesmedjan. ”Ofta har deras aktiviteter inget tydligt motiv annat än att främja den ryska statens intressen.”
Att cyberoperationer skulle upphöra är högst osannolikt. Därmed blir frågan om när de är så allvarliga att de måste utlösa en reaktion utanför den digitala världen avgörande. När blir en cyberattack att likna vid en krigshandling?
För USA och andra Natoländer är frågan också när ett angrepp mot en medlemsstat ska anses så grovt att det föranleder en reaktion från alla. Redan 2014 enades Natoländernas ledare om att en cyberattack mot ett land kan kräva en gemensam reaktion i kollektivt självförsvar, i enlighet med vad som stipuleras i Natofördragets artikel 5.
Vid toppmötet i juni i år slog medlemsländernas ledare åter fast att betydande illasinnade cyberaktiviteter under vissa omständigheter kan räknas som ett väpnat angrepp, och att alliansen om det är nödvändigt kommer att slå tillbaka: ”Vårt gensvar behöver inte vara begränsat till cyberdomänen.” Vilka omständigheter som krävs, och vilket gensvar som bedöms proportionerligt, kan man av förklarliga skäl inte säga på förhand. Men det är, som president Biden uttryckte det, mest sannolikt på detta sätt som nästa stora krig utbryter.