Jag får samma klapp på huvudet som veterinärstudenten Felicia Hogrell får av Jordbruksverkets med anledning av kritiken mot hur grisar gasas inför slakt. Repliken nedan är även publicerad som ett svar till Felicia Hogrell i Expressen.

Det är anmärkningsvärt att en statlig myndighet som har som sin uppgift "att arbeta för en hållbar utveckling, ett gott djurskydd, ett dynamiskt och konkurrenskraftigt näringsliv i hela landet och en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna" vill få det till att det handlar om att kritikerna är lite överkänsliga och ”känner obehag” av att se djur dödas. 

Som uppvuxen på en gård på 70-80-talet är jag fullt införstådd med den relation vi människor har med de djur vi föder upp för att äta. Jag har sett många grisar slaktas utan att känna något obehag, det var en helt självklar del av livet. 

Jag kan tänka mig att om man utbildar sig till veterinär har man en liknande, pragmatisk, inställning till denna relation mellan människa och djur.

Det handlar inte om nån svepande känslobaserad upplevelse utan om en strikt avgränsad sakfråga där det finns anledning till kritik. Att en statlig myndighet inte kan bemöta i sak utan väljer att avfärda frågan genom att förminska kritikerna är verkligen ett svaghetstecken.

Det är anmärkningsvärt att Jordbruksverket helt låtsas som att kritiken inte funnits sedan länge och riktats från både SLU, Efsa (Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet) och EU-kommissionen.

Något förbud mot bedövning med hjälp av koldioxid har ingen förespråkat. Alternativet saknas än så länge. Men man har påpekat det grymma lidande metoden innebär för grisarna och att det behövs forskning och utveckling av alternativa, mer skonsamma, metoder.

Inget verkar dock ha hänt på detta område.

Kanske är en bidragande orsak till att inget händer att trycket från konsumenterna (och grisuppfödarna?) uteblivit. Sannolikt beror det på att de flesta, liksom jag, haft en helt annan bild av hur ”bedövning inför slakt” går till än den verklighet som gäller för grisarna deras sista minuter i livet.

En minut, vad gör väl det? De ska ju ändå dö, kanske någon tycker och det får man väl tycka men det är också helt legitimt att reagera med fasa och ”obehag”.

Kanske beror reaktionerna på att just grisuppfödarna under lång tid levt under orättvisa villkor där ekonomin under lång tid varit under alla rimliga nivåer. Om detta har det skrivits flera gånger på denna sida.

Kanske upplevs det som ännu ett orättvist påhopp just som man lyckats lära svenska folket att välja svenska grisar framför tyska. Det ska man fortsätta att göra. Så klart. 

Svenska grisar, kor, lamm och alla andra djur vi föder upp för att äta, har det generellt sett mycket bättre än i övriga Europa och världen.

Just därför blir besvikelsen så stor när man inser att grymheter som gasning med koldioxid är normen vid svensk grisslakt.