Jag minns den där morgonen för tre år sedan. Den 24 februari 2022 grät jag när jag väckte barnen. De undrade vad som hänt. Jag sade att det var något förfärligt. Ryssland har gått in i Ukraina. Vi har krig i Europa igen.
Tre hela år senare håller Vladimir Putin fortfarande på och verkar ha skaffat sig en buktalardocka i Vita huset. Där sitter nu en stor man och talar med den andre store mannens ord. Uppenbart matad med den förvridna bild av verkligheten som råder i Kreml.
Världen får nu veta att Ukraina inte ska hoppas på att återfå sitt territorium; att det är ett orealistiskt fantasimål att tro att landets gränser ska återuppstå, som före annekteringen av Krim 2014.
Övertramparen i öst får support med trampandet från Trump.
Det är en så otrolig händelseutveckling just nu att världen är svår att känna igen.
På Gotland har vi nära till Ukraina genom alla Annas, Knutas, Buskas, Hinas, Utas och Mutas; människor som bär alla de namn som vittnar om en ukrainsk rot. Från dag ett av kriget undrade jag hur länge Gammalsvenskby vid Dneprs flodkant skulle få vara i fred från angrepp.
Det dröjde inte länge förrän de första från byn tog sin tillflykt till släktingar på Gotland. Resten är historia nu och vi står i historieboken och tittar på.
Svenskbybornas ordförande Sofia Hoas rapporterade för några dagar sedan på föreningens Facebook-sida att:
– Läget i byn är stabilt dåligt. Ryssland terrorbombar dagligen. Byn är till största delen förstörd. Fler har evakuerats den senaste veckan, det är bara ett 40-tal personer kvar.
Sofia Hoas berättar att många bybor flytt bortom artilleriavstånd och nu lever som internflyktingar i närområdet.
I mars går nästa transport med nödhjälp.
I eländet är det ändå vackert med värmen och hjälpsamheten. Insamlingar har ständigt pågått och jag gissar att när Sofia Hoas säger att hon kan ta emot fler sovsäckar, skor, cyklar, rollatorer, husgeråd som bestick, porslin, kaffekokare, tekokare, mikrovågsugnar och blockljus, så kommer folk att dyka upp med just det. Listan säger massor om hur livet blivit för den lilla spillra som är kvar.
På Svenskbymuseet i Roma uppmärksammar de treårsdagen av krigsutbrottet. Om Trump vågade sig dit skulle han nog få förklara vilken sten han legat under som missade hur det började.
Det var inte de ukrainska stridsfordonen som rullade in i Ryssland den där morgonen jag grät.
USA säger sig vilja ha ett suveränt och välmående Ukraina, men vill nu själva diktera hur de ska få rikedomar från Ukrainas jord.
Genom sitt inträde som självutnämnd förhandlare har ”vilden i Vita huset” plötsligt bjudit in den ryska "tsaren” i värmen, från den isolering världen i övrigt satt honom i, för tilltaget hos grannen.
TV4:s utrikeskommentator Lisa Grenfors sade efter presidentmötet i Saudiarabien:
– Det får konsekvensen att Putin stärks här. Det är ju sanktioner riktade mot Putin och mot Ryssland. Han är en paria i många västländers ögon, men att nu få prata med USA:s president och diskutera den viktigaste frågan i Europa - det är att släppa in Putin i värmen.
Att den folkvalda presidenten i Ukraina sedan kallas diktator visar hur rubbad världsordningen blivit.
Larysa Persson, grundare av Aid for Ukraine, känner sig likt många av sina landsmän sviken.
– Vi kommer aldrig att ge upp. Det ska inte bli förgäves, alla som dog. Vi vill ha vår frihet.
Den viktigaste frågan för Ukraina just nu handlar om säkerhetsgarantier. Så uttrycker Ukrainakorrespondenten Lubna El-Shanti, SR, vad hon uppfattat på gatorna i Kiev. Folk pratar om hur Ryssland ska förmås inte gå in i landet igen om Ukraina skulle avstå landområden nu.
– Om Ukraina inte får gå med i Nato - vem ska då se till att Ukrainas gränser försvaras? Ukraina har inte kapacitet att ensamt stå emot en av världens största arméer.
Det var nog precis det jag kände den där gråtfyllda morgonen för tre år sedan.