Det talas väldigt ofta svepande om att välfärden "monteras ner" att det är ständiga besparingar och att det blir allt färre anställda.
Ser man på Region Gotlands årsredovisningar för 2018-2022 kan man se att nämndernas nettobudget ökat med 905 miljoner kronor. Plus 18,4 procent.
Så regionens nämnder som till allra största delen ansvarar för vård, skola och omsorg har alltså i dag 905 miljoner mer till verksamheten än 2018. Ändå är upplevelsen att välfärden ständigt får mindre resurser och färre anställda.
Sant är att välfärden är i stort behov av förbättringar. Inte minst inom äldreomsorgen. Men även i vården finns mycket att göra när läkare i Sverige träffar väldigt många färre patienter än i till exempel Norge. När väntetiderna för att få vård ökar och när många tvingas söka sig till (för samhället) kostsamma nättjänster.
Men är mer pengar lösningen?
Det finns ingenting som stärker tesen att mer pengar per automatik ger bättre kvalitet. Inte heller finns det stöd för det eviga påståendet att privata utförare kostar mindre för att de ger sämre vård, omsorg och utbildning. Detta faktum borde rendera långt större politiskt fokus än vad som görs. Varför är det så? Hur kan inte mer pengar ge mer välfärd? Det borde ju – rent matematiskt – vara så.
När alliansregeringarna sänkte skatten för vanligt folk som därmed fick mer pengar kvar i plånboken, hävdades från vänster, och görs än i dag, att välfärden genom detta fick motsvarande summa i minskade anslag. Man väljer att räkna bort skatteavdragen men inte undersöka vad som händer i andra delar av samhället.
Sanningen är ju att det kom in mer pengar till vård, skola och omsorg. Vad lärde vi av det?
De flesta inser att dagens sätt att driva svensk välfärd måste ändras. Demografin visar oss detta mycket tydligt och som bekant ligger Gotland allra risigast till i detta avseende. Andelen i arbetsför ålder ska försörja alltfler inom en ganska snar framtid.
Det finns tre alternativ att möta denna framtid: Att höja kommunalskatten, att minska ambitionerna eller att effektivisera verksamheten. Här kan man konstatera en annan utveckling som är ganska märklig. Innebörden i ordet effektivisering är att man utför en verksamhet mer effektivt. Alltså något som är positivt.
Men när framför allt vänstersidan i politiken använder ordet görs det med betydelsen att det är något riktigt dåligt och att det borde undvikas.
Detsamma gäller ett faktum som alltid gällt: de som har pengar kan själva välja och betala för det de vill ha. Men i dag kan inte bara rika människor välja skola, vårdcentral eller hemtjänst. En valfrihet som även den skys som pesten av vänsterpartierna.
När en person med pengar betalar för att få ett ingrepp gjort så lämnar hen samtidigt en plats i kön till den som inte är lika privilegierad. Kritiken handlar framför allt om att principen är att all sjukvård ska finansieras gemensamt och att det blir orättvist om det går att köpa sig vård istället för att vänta i den offentligt drivna vården.
Principen att alla ska ha det lika dåligt är en dålig princip, dessutom en illusion. De som har pengar kommer alltid att kunna köpa vad de vill. Det sker inte på någon annans bekostnad så länge de ändå är med och finansierar svensk välfärd via skattsedeln.
I valet mellan ideologi och samhällsnytta för medborgarna borde det senare vara en självklarhet.