Donald Trumps utspel om att ta över Grönland är inte bara en stormakt som talar maktspråk mot en småstat. Det är också en signal om en ännu kraftigare omsvängning av amerikansk utrikespolitik än vi redan befarade.
Som ofta när Trump gör utspel säger han något som gör alla bestörta, men som samtidigt rymmer verkliga problem som behöver hanteras. På ett sätt är det bra att Grönland kommer upp på dagordningen. Det pågår en kapplöpning mellan stormakterna om kontroll över Norra ishavet. Ryssland men även Kina visar ett allt större intresse för den arktiska regionen. Det som lockar är kortare farleder och nya naturfyndigheter som blir tillgängliga på grund av den globala uppvärmningen. Vi i Sverige borde ha intresserat oss mer för den här utvecklingen. Sverige är en del av Nordkalotten och inte minst borde vi se en del kinesiska investeringar som del av stormakternas tävlan om inflytande.
När Kina och Ryssland sneglar mot Grönland handlar det förstås också om att skaffa sig inflytande på USA:s bakgård och Trump är inte den förste amerikanske president som bekymrar sig om Grönland. Det finns sedan 1951 ett avtal med Danmark som ger USA militär tillgång till territoriet och amerikanerna har redan en flygbas i landet. Om USA hade velat öka sin militära närvaro på Grönland hade det sannolikt välkomnats. Detta gör Trumps utspel mot Danmark än mer förbryllande. Danmark är – kanske i konkurrens med Kanada – USA:s mest pålitliga och beredvilliga allierade. Att hota Danmark är lika hutlöst som grundlöst.
Kanske handlar Trumps uttalanden egentligen om att signalera en ny säkerhetspolitisk inriktning där närområdet prioriteras. Tillsammans med utspelen om att ta kontroll över Panamakanalen och att göra Kanada till en delstat låter Trumps retorik faktiskt som en slags ny Monroedoktrin: En utökad isolationism där man söker ha säkerhetspolitisk kontroll över den egna kontinenten men samtidigt säger nej till äventyrligheter i andra världsdelar. Mer fokus på Grönland och mexikanska golfen kan användas som argument för att minska engagemanget på andra sidan havet. I så fall är det ukrainarna och inte danskarna som har störst anledning att dra öronen åt sig.
För Sveriges del handlar det nu förstås om att stå upp för Danmark och för småstatens rätt i en värld där stormakterna dansar allt vildare. Inom Nato och FN bör Norden alltmer agera som en union. Uppgiften är dock delikat. Säkerhetspolitiskt är både Danmark och Sverige beroende av USA. Vi vill ha amerikansk närvaro och amerikanskt engagemang, men vi vill inte ha den stöddiga skolgårdsmobbaren.
Här undergräver Trump åratal av amerikansk utrikespolitik. Till skillnad från de andra två stormakterna bygger amerikanskt inflytande på att man inte betett sig som en stormakt, utan respekterat andra demokratier och sökt skapa välvilja och samarbete.