Men när hans egen utrikesminister Mike Pompeo ska förklara hur USA:s förhållande till Kina borde vara istället, är beskrivningen långt ifrån vad man hade väntat sig från Trump. Det är fokus på samarbete med likasinnade länder, på värderingar och på ”förändring” av Kinas sätt att fungera.
Pompeos tal om Kina är det sista i en serie tal om landet som ledande företrädare i Trumpadministrationen har hållit. Den nationelle säkerhetsrådgivaren Robert O’Brien talade om det kinesiska kommunistpartiets ideologi och globala ambitioner, FBI-chefen Christopher Wray om hotet som Kina utgör mot USA:s nationella säkerhet och justitieministern William Barr om ekonomi. ”Vårt mål var att visa att hoten som president Trumps Kinastrategi avser att ta itu med är tydliga och vår strategi för att säkra friheterna etablerad”, sa Pompeo.
Men om Pompeo i sitt tal skulle sammanfatta administrationens syn på Kina, var det alltså en annan syn än den man har kommit att förknippa med Trump. Presidentens utrikespolitiska linje har framstått som isolationistisk, inriktad på intressen snarare än värderingar och fokuserad på nationen snarare än internationella organisationer som aktör. EU har framstått som ett hot, inte som en naturlig allierad. Slagordet ”Amerika först” har sammanfattat hållningen.
Att döma av utrikesminister Pompeos tal duger dock inte denna hållning när det kommer till Kina. ”Vi kan inte möta den här utmaningen själva”, sa han. Kina är för integrerat i världens politiska och ekonomiska strukturer för att kunna isoleras av USA på samma sätt som det gick att isolera Sovjetunionen. Men ”FN, Nato, G7-länderna, G20, vår kombinerade ekonomiska, diplomatiska och militära makt är garanterat tillräcklig om vi riktar den tydligt och med stort mod”, sa Pompeo. ”Kanske är det dags för en ny gemenskap av likasinnade länder, en ny allians av demokratier.”
Konflikten handlar inte om olika intressen utan i grunden om olika ideologier. Om USA kan leda gemenskapen av frihetsälskande länder är det inte bara på grund av dess makt utan också tack vare landets grundläggande princip, att alla människor har vissa rättigheter som inte kan tas ifrån dem. ”Det har gjort oss till en symbol för friheten för människor runt hela världen, inklusive i Kina”, sa utrikesministern.
Till skillnad från presidenten, som gick till val på misstro mot regimskiften i andra länder tycks alltså utrikesministern hoppas på att omvärldens politik ska kunna ändra på hur Kina styrs, i riktning mot demokrati och frihet. Det är förvånande ambitiöst och optimistiskt.
Det är också, om man tolkar talet bokstavligt, tragiskt. Den ”fria världen” som enligt Pompeo måste agera samfällt är mer splittrad än på länge. De etablerade samarbetena, som Nato, är i dålig form. USA:s ställning som förebild har sällan varit så svag. Även om utrikesminister Pompeos linjetal skulle uttrycka den amerikanska linjen – trots att den ligger långt från Trumps linje – är förutsättningarna för att nå framgång minst sagt svåra.