Det är drygt 80 år sedan som andra världskriget startade, efter att Tyskland och Sovjetunionen ingått Molotov–Ribbentrop-pakten om att inte angripa varandra för att sedan kasta sig över Polen från var sitt håll.
Med Rysslands oprovocerade anfall på Ukraina bedrivs på nytt storskalig krigföring i Europa, under förevändningarna att Ryssland vill "avmilitarisera" och – bisarrt nog – "avnazifiera" Ukraina. Vladimir Putin bryr sig inte ens på allvar om att försöka drapera sin aggression i annat än i helt genomskinliga och självmarkerande förevändningar.
Nato har hela tiden varit tydligt med att försvarsalliansen inte tänker skicka trupp till Ukraina. Det var även budskapet under gårdagen. Konsekvent och förutsägbart.
Det kan diskuteras hur klok denna strategi har varit. När det inte finns Natotrupp i Ukraina så minskar man den omedelbara risken för att kriget ska eskalera och sprida sig till andra länder. Men å andra sidan så hade ju risken för att Ryssland skulle angripa Ukraina minskat, om det funnits Natotrupper på plats och om försvarsalliansen förklarat sig beredd att försvara även icke-medlemmen men samarbetspartnern Ukraina.
Nato:s generalsekreterare, norske Jens Stoltenberg, var å andra sidan under gårdagen också tydlig med att Natomedlemmarnas vilja att försvara sina egna och varandras territorier är bergfast och obruten. Ordet han använda under presskonferensen var "iron clad" – klädd i järn.
Det förvånar mig inte att den svenska regeringen nu framhärdar i att Sverige ska förbli alliansfritt och inte ansöka om medlemskap i Nato. Statsminister Magdalena Andersson framhöll vikten av att Sveriges agerande är förutsägbart.
Jag tror att den typen av förutsägbarhet är mycket överskattad i förhållande till den oförutsägbara ryska regimen, som tycks sakna all respekt för allt annan än styrka och beslutsamhet.
Sverige är sedan länge en samarbetspartner med Nato, så steget till medlemskap är egentligen inte så stort som somliga vill påskina. Men nog visar Rysslands anfall på Ukraina, och Natos reaktion på den, att det är stor skillnad på att vara medlem eller samarbetspartner. Ukraina befinner sig på fel sida av Nato:s järnbeklädnad. Utan medlemskap har Sverige inga garantier.
Jag menar inte att Sverige snabbast möjligt ska kasta sig i armarna på Nato. En eventuell ansökan ska ske under ordnade former och med brett politiskt och folkligt stöd. Men tillsammans med sanktioner så vore det ett starkt budskap till Ryssland om Sverige inleder en process som syftar till medlemskap.
Hur skulle de baltiska ländernas situation varit i dag, om de inte varit medlemmar av Nato? Det kan man naturligtvis inte veta, men det är ju mer troligt att Baltikum hade varit måltavla för samma typ av rysk aggression som Ukraina länge utsatts för och som nu eskalerat till en skräckinjagande nivå. Jag är övertygad om att både Baltikums och Sveriges säkerhet skulle gagnas av om även Sverige blev en del av försvarsalliansen Nato.