I skrivande stund har EU-minister Hans Dahlgren (S) meddelat att Sverige förbereder ett stängning av svenskt luftrum för ryskt flyg.
Bra. Jag hoppas att dessa förberedelser inte ska behöva dra ut ytterligare på tiden.
Men jag tvingas ju konstatera att detta är ett beslut som många andra länder lyckats fatta betydligt snabbare än den svenska regeringen. Enligt BBC: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Bulgarien, Rumänien, Slovenien, Storbritannien, Tyskland, Italien, Finland, Danmark Belgien, Nederländerna, Irland och Österrike.
Angående Sveriges förberedelser för att stänga svenskt luftrum för ryskt flyg sade Hans Dahlgren att det skulle gå snabbast om vi fick ett gemensamt EU-beslut.
Verkligen?
Han sade också:
– Jag tror att det kommer att bli stor uppslutning kring det här.
Jo då. Ännu större blir uppslutningen när Sverige lyckas ansluta.
Ukraina behöver all hjälp landet kan få. I "all hjälp" inkluderar jag vapen för att försvara landet med. Det är tyvärr också en fråga där den svenska regeringen visat sig tungfotad i att verklighetsanpassa gamla principer. Sverige har verbalt stått upp Ukrainas rätt att existera, att välja sin egen väg och försvara sitt territorium. Men att i handling bistå Ukraina med verktyg för detta försvar överlåts hittills åt andra är inte ett beslut som Sveriges regering än så länge lyckats fatta. Försvarsminister Peter Hultqvist låter som att han verkligen vill att Ukraina ska få vapen. Men från andra länder, som av någon anledning skulle vara lämpliga avsändare. En omsvängning nu är väl redan för sen, men jag hoppas den kommer innan den blivit helt irrelevant.
Till och med Tyskland, som av historiska skäl har en mycket stark aversion vid tanken på att bidra med vapen till en krigsskådeplats, lyckades redan i lördags fatta beslut om att skicka ett stort antal luftvärnsmissiler och pansarvärnsvapen till Ukraina.
Under lördagen avslöjade Dagens Nyheter att biståndsmyndigheten Sida finansierar projekt i Ryssland med 400 miljoner. Ryssland är – ekonomiskt – inget u-land. Så biståndet kunde redan innan kriget ifrågasättas.
Men när DN skrev om hur Sida avser att fortsätta skicka pengarna så gick jag i taket.
Jag lugnade ner mig något när SVT rapporterade att merparten av pengarna går till stöd för demokrati och oboeroende medier och att de delar som rör samarbete med statliga ryska universitet stoppas.
Men när Sida hävdar att man har bra koll på att pengarna används korrekt, så faller det ett tungt ansvar på myndigheten och på ansvariga ministern Matilda Ernkrans (S) att det verkligen är så. Sidas meriter när det gäller kontroll på användningen av biståndet i mottagarländerna är ju långt från bra.