Utrikeskrönika
Men för Europa är samtidigt dessa toppmöten något av en varningsklocka: frågor som för Europas medborgare är existentiella avgörs utan att någon företrädare för européerna finns närvarande. Partiledaren för de tyska Kristdemokraterna, Friedrich Merz, skriver i sitt nyhetsbrev: ”Det är oroväckande att EU, som fäster så stor vikt vid sin politiska handlingsförmåga och talar om politisk självständighet, överhuvudtaget inte är med när det handlar om dess egna intressen – ja, om dess politiska ordning”.
Ett besök på EU-kommissionens hemsida stärker detta intryck. Bland alla nyheter som har kommit ut hittills under 2022 finns en som berör situationen i Ukraina – nämligen ett referat av ett möte med USA:s företrädare vid toppmötet. Krisen beskrivs som ”Moskvas försök att omdefiniera Europas säkerhetsarkitektur”, vilket onekligen låter allvarligt.
Men när EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Frankrikes president Emmanuel Macron har pressträff om Frankrikes prioriteringar som ordförandeland under första halvåret 2022, nämns inte Ukraina i referatet. Däremot lyfts relationen till Afrikas länder fram som en viktig fråga.
Att EU är en ekonomisk gigant men en betydligt mindre viktig aktör i säkerhetspolitiken är ingen nyhet. Inte heller är riskerna som detta medför okända. Det har länge varit tydligt att amerikanska presidenter oavsett parti inte anser det strategiskt motiverat att lägga så mycket resurser på Europas säkerhet när den verkliga utmaningen kommer från Kina. År 2017 sa Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel: ”Epoken då vi fullt ut kunde lita på andra är i viss utsträckning slut. Vi européer måste verkligen ta vårt öde i våra egna händer.” Begreppet strategisk autonomi sammanfattar denna strävan.
Lika självklart som behovet av strategisk autonomi ter sig i teorin, lika svårt är det dock att fylla begreppet med innehåll som motsvarar medlemsländernas olika uppfattningar om hur politik och ekonomi ska fungera.
I en analys från Svenska institutet för europapolitiska studier som publicerades i december att redan de tre nordiska medlemsländerna har delvis olika syn på frågan, utifrån sina existerande säkerhetspolitiska vägval. Samtliga nordiska medlemsländer är samtidigt angelägna om att vidmakthålla ”den transatlantiska länken” – relationen till USA som i hög utsträckning kan beskrivas som ett beroendeförhållande.
Till detta kommer svårigheten att få väljare att attraheras av budskap om ännu mer samordning inom EU, dessutom på områden som försvar och säkerhetspolitik som hittills medlemsländerna haft inflytande över. Möjligen kan EU:s icke-roll i Ukrainakrisen ändra på detta.