För en dryg vecka sedan var musikern och textförfattaren Ulf Dageby dagens gäst i P4 Extra. Sveriges största radioprogram med över två miljoner lyssnare. Full av entusiasm berättade han om den kommande turnén med Nationalteatern. Visserligen nyligen fyllda 80 år, men det påverkade inte dagsformen som frisk och vital. Energin och glädjen för musiken var så stark. Han älskade att lira för publik.
Fyra dagar senare avled Ulf Dageby hastigt i sitt sommarhus där han senare hittades av sin familj. Obegripligt som alla dödsfall mer eller mindre är. Men det här skakade om extra mycket. Flera chockade vänner kunde inte förstå att det verkligen var sant. Göteborg förlorade helt oväntat sin alldeles egna superstjärna.
Höstens turné för Nationalteaterns rockorkester är nu inställd. Man får pengarna tillbaka för biljetterna. Hur resten av bandet än väljer att göra framöver blir ingenting som förr. Ulf Dageby stod bakom så mycket av det som var Nationalteaterns själ och hjärta. Hans texter satte ord på en tid och ett samhällsklimat. Även om han själv på äldre dagar erkände att han tyckte proggrörelsen var för sträng.
Sången Hanna från Arlöv, som baseras på en sann historia, handlade om kvinnor som jobbade i ett tvätteri och led av värmen. En solidarisk berättelse om träget fackligt arbete. Till slut fick de en ynklig fläkt. För mesigt tyckte en del i Nationalteatern. Minst revolution ska det vara, annars är det inte värt något. En klassisk krock mellan ansvarstagande socialdemokrati och mer rebelliska vänstergrupperingar.
Musiken stod ut för att tillhöra proggenren där man ofta spelade hellre än bra. Men så började Dageby också sin karriär som jazzmusiker. Musik är för viktigt för att slarvas bort med några taffliga ackord på en sliten gitarr. Det märktes även när han som skolad kompositör skapade oförglömlig filmmusik. Eller för den delen barnskivan Kåldolmar och kalsipper. Otäck, spännande och väldigt präglad av 1970-talets politiska kontext. Med låtar en hel generation födda på 1960- och 70-talet fortfarande kan utantill. Samlat blev Dagebys produktion en bibel för vänsterrörelsen.
Framgångsrika låtskrivare är inte alltid bra sångare själva. Men även det behärskade Dageby. Hans drivna och suggestiva röst går inte att ta miste på. Och så många som har sjungit med. På konserter, partyn och i krogmiljö.
Skulle textförfattare få ersättning för varje gång musiken spelades på privata fester hade Dageby dött som miljardär. Låtar som Livet är en fest och Barn av vår tid älskas av publiken. Både av de som växte upp med musiken och av nya generationer. Flest vänstersympatisörer förmodligen, men även till höger. Att MUF festar till musiken gjorde bara Dageby glad: Det får de så gärna göra. Konsten är fri vet du, sa han till Expressen förra sommaren.
Men allt var inte bara politik för Ulf Dageby. I musiken fanns också livsglädje och kärlek. Lust för livet i stort. Men bara om min älskade väntar är hans översättning av Bob Dylans Tomorrow is a long time. Ett bevis för hans bredd och som han med eftertryck själv sade i den där P4-intervjun: Jag är väl besatt på något vis. Jag har ett intresse och ett liv och det är musiken.
Han var jävligt rolig och han gav mer än han tog. Ett av de få genier som hållit i en penna som artisten Ebbot Lundberg sammanfattade allt i ett minnesord till Sveriges radio.