Dags att vi vänjer oss vid militärer på våra vägar

Jag som är uppväxt under en tid då vi hade aktiva regementen på ön känner mig inte helt obekväm med den närvaro vi nu upplever.

Militär på Gotland, här i Slite, är något vi behöver vänja oss vid.

Militär på Gotland, här i Slite, är något vi behöver vänja oss vid.

Foto: Henrik Radhe

Ledare2022-01-22 07:30
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Då under kalla kriget hade vi fyra regementen fast stationerade på Gotland samt någon form av flygvapenverksamhet. Då såg jag ofta militärer på öns vägar och hörde hur det knattrade av lösplugg i skogarna runt om på ön. Under sju och en halv månad när jag och gutebaggen Harald vaktade ön, stod jag själv för en del av knattrandet som värnpliktig. 

Även när militärer inte var direkt närvarande såg man tydligt att det ändå fanns ett försvar genom alla små kustnära betongbunkrar. Jag kan inte heller glömma alla skyltar som visade var militärt skyddsområde började, områden som utlänningar var förbjudna beträda. Hur nervösa vi i mellanstadieklassen var när vi under skolans utflykter ”smugglade” vår norska klasskamrat till bland annat Fårö. Eller hur vi vaknade i Slite Båtklubbs stuga på Majgu av kustartilleriets dundrande kanoner.

Militär närvaro var då någon vi gotlänningar var vana vid och inte såg som något hot. Irritation när man kom ifatt långa militärkonvojer med hastigheten anpassad till trossens traktorer eller när morgonstundens tystnad förvandlades till ett crescendo av kanondunder, men den irritationen gick snabbt över.

Sen kom Michail Gorbatjov med perestrojka och glasnost. Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Östeuropa befriades från kommunismen och världen skulle leva i ständig fred och vänskap. Trodde vi.

I riksdagen debatterades hur mycket mindre resurser försvaret behövde. Värnplikten som innebar att vi hade ett bemannat försvar runt om i landet under årets alla dagar lades i malpåse och ett yrkesförsvar i mycket mindre omfattning skulle byggas upp och dessutom utbildas för utlandsuppdrag. 

Öns regementen försvann ett efter ett precis som kustartilleriets kanoner. Gutebaggen Harald pensionerades, militärerna försvann från våra gator och lugnet lägrade sig över gryningarna på Majgu. De små kustnära betongbunkrarna revs eller såldes som sommarstugor. Utlänningar blev välkomna över hela ön och dagens elever behöver inte vara nervösa av samma orsak som vi var när de åker på skolutflykt till exempelvis Fårö.

Men den råa kapitalismen som ersatte kommunismen i öst var inte någon vän av demokrati och totalitära stater finns i många skepnader och -ismer. Den ryska björnen har vaknat och kräver än en gång kontroll över sitt tidigare sovjetrevir. Nu står Ukraina på tur och med det är freden i Europa hotad.

Det är inte bara den ryska björnen som har vaknat de senaste åren. Många är vi som trodde på en evig fred, men som blivit väckta med en hink iskallt vatten. Frustande, men klarvakna, ser vi oss omkring och ser en helt annan verklighet än den vi somnade in med. 

I riksdagen debatteras nu hur mycket mer man ska satsa på försvaret, vilka och hur många nya moderna vapensystem som ska köpas in och hur många fler regementen som ska startas. Värnplikten har plockats fram ur malpåsen och dammats av. Gotland har återigen ett regemente, även om det ännu inte är fullt utbyggt, och gutebaggen Harald har kallats in på nytt, om än i yngre version.

Det vi ser är att det internationella säkerhetsläget har hamnat på en nivå som liknar den under kalla kriget. Försvaret behöver byggas ut och vi behöver återigen vänja oss vid militär närvaro i vår vardag.

Gotlands Folkblad

Det här är en ledare från Gotlands Folkblad. Ledarsidan är oberoende socialdemokratisk.