Under tisdagen fick vi veta att samtliga partiledare kommer att hålla sina respektive partiers tal från Almedalens scen och genast steg förväntningarna.
Jag brukar benämna Almedalsveckan som min julafton då det finns så många likheter med det jag upplevde inför julen som barn.
De förväntningarna som jag som barn byggde upp inför julklappsutdelningen påminner starkt om de förväntningar som byggs upp inför Almedalsveckan. Bläddrandet i katalogerna och leksaksaffärernas reklamblad, skrivandet av önskelista och slutligen julklappsutdelningen har bytts ut mot digitalt sökande efter seminarier, noggrann schemaläggning och slutligen själva Almedalsveckan.
När min barndoms julafton var över satt man där med sina julklappar och hade sysselsättning ett bra tag framöver. På ett liknande sätt ser tiden efter Almedalsveckan ut. Huvudet, och förhoppningsvis anteckningsböckerna, är fulla av de ”julklappar” man fått av talen, presskonferenserna och seminarierna och fullt av framtida ledarämnen.
I år är förväntningarna extra stora då vi inte haft någon fysisk Almedalsvecka sen 2019. När årets vecka invignings den 3 juli är det nästan exakt tre år sedan förra riktiga Almedalsveckan avslutades.
Men det är inte bara avsaknaden som ökar mina förväntningar. Pandemin medförde att förra årets digitala variant av veckan skilde sig från det vi blivit vana vid. Efterfrågan av en kortare vecka gick att prova och partiernas dagar, egentligen talen, komprimerades till två tal om dagen. Ett koncept man tagit med sig in i årets vecka som bara blir fem dagar, jämfört med tidigare åtta dagar.
Tidigare har partierna haft egna dagar att fylla med utspel och intressanta möten inför det stundande kvällstalet. Nu blir det en halv dag där det mesta kommer att cirkla runt talet och de utspel som finns med i det. Nu blir det svårt för partierna att hinna ha seminarier med fördjupning i olika samhällsfrågor. Något jag tycker är synd i dessa dagar då politiska budskap ofta är så korta att de ryms i en rubrik.
En annan sak som kommer att förändras i och med den komprimerade formen är möjligheten att gå på seminarier. Är man där för att lyssna på partiledartalen blir ju utrymmet för alla underbara seminarier mindre. Dagtalet börjar redan klockan 11.00 (kvällstalet 19.00) och innebär att man inte kan besöka seminarier mellan 10.30 – 12.00 och därefter vill nog de flesta ha lunch vilket kan ta upp till en och en halv timme om det är många som lyssnat på talet och det blir trångt på restaurangerna.
Det här gör mig osäker på om den väg man nu valt att gå är rätt väg. Visst, när talen hölls under åtta dagar packade utställare och seminariearrangörer ihop efter bara några dagar så från torsdag var det rätt tomt, men då fanns det möjlighet att tidigare under veckan besöka seminarier från tidig morgon till eftermiddag runt klockan tre. Hur kommer de olika seminariearrangörerna att påverkas? Och hur påverkar det i sin tur besökarnas beteende. Jag ser en risk att det som gjort Almedalsveckan stor som demokratisk mötesplats kommer att, om inte försvinna, så i alla fall minska i betydelse. Den demokratiska skolning som seminarierna har inneburit riskerar att bli mindre. Möjligheten att få lyssna på toppolitiker som kan bre ut sig och förklara sin ståndpunkt mer på djupet riskerar att försvinna.
Jag hoppas givetvis att jag har fel och att den förändring som gjort istället förbättrar veckan som demokratisk mötesplats. Oavsett hur veckan kommer att utvecklas är det skönt att den är tillbaka i fysisk form. I dag är det knappt 90 dagar kvar och det har redan börjat pirra av förväntning i min mage.