Årets första partiledardebatt är avklarad i riksdagen. Annie Lööf tackades av med gåvor och sedan höll partiledarna sina anföranden. Debatten bjöd på flera roliga anföranden, men skrattet fastnar snabbt i halsen. Det är ju trots allt politik – och Sveriges framtid det handlar om. Det är ingen komedishow. Men trots det är det oklart om regeringen försöker skämta med väljarna.
Många stunder i debatten var skrattretande. Roligast var nog ändå Kristersson och Busch. Kristersson hävdade att han vill ha ett bredare samarbete med oppositionen för att en större politisk förankring ska se, för att förhoppningsvis minska polariseringen inom svensk politik. Han vill främst få oppositionens syn på migrationspolitiken, energipolitiken och rättspolitiken. Det kan tyckas ironiskt, då en stor del av polariseringen inom Sveriges politik beror på Tidöavtalet och regeringens samarbete med Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna har i princip varit konduktör för migrationståget och Kristersson har glatt åkt med som passagerare. Att det kommer efter att Åkesson gjort uttalanden om Turkiet som Kristersson inte håller med om väcker tankarna om att regeringen kanske funderar på att släppa samarbetet med Sverigedemokraterna. Magdalena Andersson stod till regeringens förfogande för att diskutera alternativa lösningar, men Moderaterna ville bestämt samarbeta med SD. Att nu försöka sträcka ut en hand känns inte genuint. Det är också väldigt tydligt vad Socialdemokraterna tycker om dessa frågor.
Någon som också tyckte näringslivsminister Ebba Busch var rolig är Magdalena Andersson. Under Buschs anförande så pratade hon om att politiker behöver ta ansvar och inte skylla på andra. Då hörs Magdalena Andersson skratta till – kanske för att Busch inte hanterat energikrisen på bästa sätt. Busch har sedan gått ut och talar om incidenten – Andersson beter sig som en mobbare, menar hon. Som att det skulle bli orättvist för att Andersson inte håller med Busch.
Dock är ett hårt klimat i debatter ingenting nytt i svensk politik. Att en oppositionsledare inte håller med och visar missnöjde under anföranden är ingenting nytt. Det som skaver mest är att Ebba Busch under valrörelsen åkte runt med en gosedjursgris som hon döpt till Magda-Märta Lööfostar. Grisen skulle symbolisera Anderssons regeringsunderlag. Att politiken inte ska få ske på samma villkor är det enda som är orättvist. Kan man dela ut politiska snytingar, måste man också förvänta sig en och annan snyting tillbaka.
Att regeringen vänder kappan efter vinden, både när det gäller sakpolitik och samförståelse med oppositionen samt hur debatter förs får mig att fundera på om de försöker skoja med oss väljare? Eller ser de inte ironin i situationen? Det ger en känsla av opålitlighet då vi inte vet vad de hittar på härnäst.
Något mindre roligt under partiledardebatten var Jimmie Åkessons avskedsgåva till Annie Lööf. Han gav henne en kopia av boken Nationalstaten. För att öka förståelsen hos Lööf kring Sverigedemokraterna och Åkesson. Nationalstaten som är skriven av Björn Östbring kan ses som högst problematisk. Författaren menar att nationalism i sig inte är dåligt, utan att den omdefinierats av populistiska krafter. Det är det argumentet SD försöker använda sig av, vilket är väldigt genomskinligt. Åkesson har dock inte självinsikten att se att hans parti är just den populistiska kraften i det här fallet.
Det blir ett spännande politiskt år. Hur regeringen ska reda upp den politiska situationen de befinner sig i och försöka skapa blocköverskridande samarbeten är högst oklart. Men det blir intressant att följa.