Många hemvändare som bor eller studerar på fastlandet vittnar om svårigheterna att hitta en bostad att hyra och det omöjliga i förhoppningen om att kunna köpa sig en lägenhet.
Även om man säger att marknaden i framför allt Stockholm är på väg att mattas av är det fortfarande rena mardrömsnivåerna på hyreskostnaden. Ett enda rum kan ta det mesta av studiebidraget i anspråk.
Detta faktum borde kanske ha påverkan på möjligheterna för unga att få låna till en egen ägd bostad. För om man klarar att betala en femsiffrig hyra varje månad för ett lite kyffe så borde det vara en hyfsad indikation på att man klarar att betala av ett lån, där den totala boendekostnaden oftast ligger mycket lägre.
Men sedan några år tillbaka krävs att man betalar 15 procent i egen insats, alltså man kan bara låna som mest 85 procent av kostnaden. Om man, som många unga, ser Stockholm som högsta prioritet hittar man ingen lägenhet, hur liten den än är, för under miljonen. Man ska alltså som förstagångsköpare av en bostad förväntas ha 200 000-300 000 kronor på sparkontot för att komma ifråga som köpare.
Denna regel är möjligen rimlig för dem som gjort ett antal steg i bostadskarriären, men för att över huvud taget komma in, behöver man vara född av föräldrar som kunnat avsätta barnbidraget till ett bostadskonto. Eller låna i sitt namn.
Den här verkligheten gör att det blir väldigt konstigt att marknadshyror anses som bostadsmarknadens dödsstöt. Vad har vi nu om inte marknadshyror? Bara det att det handlar om en marknad utan transparens och utan möjlighet för alla att vara med.
Man kan tycka att en möjlighet för unga att kunna köpa en bostad är att jobba ihop till en insats så fort som möjligt när man börjar jobba och tjäna pengar och ännu inte har så stora omkostnader och bor hemma eller i studentboende. Många som pluggar har också kapacitet att jobba kvällar, helger och på loven. Både för att stärka sin ekonomi som student, men också som en möjlighet att spara till ett kommande vuxenliv som alla vet kostar mycket pengar.
Men då kommer ett annat orimligt regelverk in: om du överstiger en viss nivå på inkomsten kräver staten tillbaka av studiebidraget. Även om det gäller inkomster från tider då skolan är stängd. Det är också staten som bestämmer hur mycket den anser att du ska få tjäna på arbete utan att straffas. Och som extra lök på laxen försvårar man här för företag att ha tillgång till viktig personal att kalla in vid tillfälliga behov.
Sverige lägger sannerligen orimligt mycket kraft på att motarbeta att folk ska kunna arbeta ihop till ett grundkapital, och gud förbjude, bli förmögna på att arbeta. De som går ut i vuxenlivet med 16 års barnbidrag sparat på kontot drar vinstlotten även här.