En dansk högerextremist med svenskt medborgarskap åker runt i Sverige och provocerar människor i socioekonomiskt svaga områden.
Områden där det sen tidigare varit känt att det inte behövs någon större gnista för att en eldstorm ska blossa upp. Vid de sista upploppen under helgen behövde den högerextrema dansken inte ens var på plats, då elden var redan tänd.
Upploppen och det brutala bemötandet polisen fick, har lett till två stora diskussioner. Dels varför en dansk högerextremist får åka Sverige runt och provocera med skydd av polisen. Dels att straffen för blåljussabotage ska höjas.
Den danska högerextremisten är även svensk medborgare vilket ger honom rätt att hålla allmänna sammankomster här i Sverige. Tidigare har gränspolisen lyckats stoppa honom vid gränsen, men sen han fått svenskt medborgarskap är det fritt fram. Det finns en fin mening som ofta uttalas i samband med yttrandefrihet som ger ett tydligt svar på den första frågan. "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det."
Det är just det polisen har gjort i helgen, men som tur är har ingen polis tvingats gå i döden, även om det på grund av det urskillningslösa våldet från den maskerade mobben var mer tur än annat.
När vi kommer till straffen så finns det redan i dag livstid i straffskalan för så kallat blåljus sabotage. Jag uppfattar inte diskussionen om högre straff som en dödsstraffsdiskussion utan mer som ett populistiskt sätt att spela på medborgarnas okunnighet om straffskalorna. Med det sagt vill jag passa på att påpeka att de som begår brott också ska ställas inför domstol och lagföras.
Det har framkommit att den organiserade brottsligheten kan ha varit med och uppviglat till de upplopp som vi sett under helgen. Oavsett om så är fallet, eller inte, är det vi sett en följd av det segregerade samhället vi i dag lever i. Ett samhälle där det offentliga under årtionden dragit sig tillbaka för att spara pengar.
Försäkringskassan, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och polisen är exempel på offentliga verksamheter som minskat sin närvaro i många socioekonomiskt svaga områden. Skolans utveckling de senaste 30 åren har inte precis förbättrat läget för barn och ungdomar i storstädernas miljonprogramsområden.
Det är där resurserna måste läggas för att råda bot på segregeringen och det utanförskap som många känner. Inte på hårdare straff eller minskad yttrandefrihet. Annars riskerar vi att få uppleva fler helger som är allt annat än stilla.