På bordet ligger just nu tre nya miljölagar som riskerar att skada den svenska skogsnäringen helt i onödan.
I Sverige har vi en hållbar skogsindustri med en årlig avhuggning på mindre än en procent. För varje träd som huggs ned planteras två nya. Detta betyder att vi i dag har dubbelt så mycket träråvara i skogen jämfört med för hundra år sedan.
EU vill utöka den så kallade LULUCF-förordningen (användningen av land och skog) för att större skogsområden ska stå orörda i syfte att absorbera koldioxid. Det paradoxala med den här typen av restriktioner är att när man minskar tillgången av råvaran kan det i förlängningen minska den positiva klimatpåverkan som var syftet.
Ur klimatsynpunkt är trä bättre som byggmaterial än betong, och papper är bättre som förpackningsmaterial än plast, eftersom träråvara binder kol. Detta anses av vissa vara skogens viktigaste uppgift – att träråvaran ersätter fossila material.
Även för den svenska skogsnäringen, som sysselsätter över 120 000 personer, är det viktigt att det inte leder till att vi avverkar mindre.
Den andra lagen är EU:s naturrestaureringslag vilken kräver att mark ska återställas till ursprungligt skick. Centralpunkten i diskussionen är vilken tidpunkt jämförelsen ska ske mot. Flera länder har valt sitt inträde i EU som utgångspunkt, det ger stora fördelar gentemot Sverige som istället valt att jämföra med hur marken såg ut under förindustriell tid, det vill säga mitten av 1800-talet. Skulle Sverige snarare välja det egna inträdet i EU, blir ingångsvärdet år 1995 – en enorm skillnad.
EU vill även genom avskogningsförordningen stoppa avskogning utanför EU. Enligt den nya lagen måste företag som avverkar skog eller säljer träprodukter intyga att de inte bidragit till avskogning eller förstörelse av skog. Förutom bördan av en rejäl ökning av administrativa regler, saknas riktlinjer och system för hur rapporteringen faktiskt är tänkt gå till. Vissa av kraven på spårbarhet saknar därtill verklighetsanknytning och företrädare för skogsindustrin varnar för att de inte ens är genomförbara.
Syftet är lovvärt, men utformningen är som så ofta inte helt genomtänkt. Förordningen, som skulle träda i kraft vid årsskiftet om några månader, fick så mycket kritik att EU nu i dagarna beslutat att skjuta upp införandet ett år (TN 2/10). Det ger utrymme att faktiskt dra upp riktlinjerna för hur rapporteringen ska gå till.
Det är viktigt att regeringen inte endast dras med av de lovvärda syftena bakom alla dessa regleringar utan faktiskt analyserar vad konsekvenserna blir för Sverige och våra unika förhållanden som är så viktiga för vår basindustri. Går EU-förslag inte att stoppa, då måste fokus ligga på att implementera på miniminivå utan att tappa vare sig i konkurrenskraft eller i grön omställning.