Om hela Europa donerade sin totala årliga vapenproduktion till Ukraina hade granaterna inte räckt mer än två månader. Det är knappast något som skulle avskräcka en fiende från anfall.
Europa producerar ungefär 300 000 granater på ett år och Ukraina använder mellan 5000 och 7000 granater per dygn. Det innebär att även om Ukraina spenderar sin ammunition väldigt försiktigt hade granaterna inte räckt mer än två månader. För att sätta dessa siffror i proportion bör det nämnas att Ryssland avfyrar ungefär 50 000 artillerigranater om dagen. Det skulle inte ens ta en vecka för Ryssland att bränna av hela Europas årliga produktion av artillerigranater.
Det måste därmed konstateras att Europas faktiska försvarsförmåga är oacceptabelt låg.
Europa har länge negligerat att utveckla sin försvarspolitik på grund av att man ansett sin säkerhet garanterad av Nato och särskilt USA. Och det har länge fungerat. Men även om man bortser från det orättvisa i att amerikanska skattebetalare ska stå för notan för Europas försvar är det också en ohållbar situation. I nuläget kan inte ens USA leverera tillräckligt med vapen och ammunition för att möta Ukrainas enorma efterfrågan, och då är det ingen fråga om att kunna förse hela Europa.
Vi måste helt enkelt lära oss att stå på egna ben. I det korta loppet görs goda insatser för att förse Ukraina med de vapen som finns att hämta på kontinenten. Försvarsminister Pål Jonson (M) är just nu en drivande kraft i att försöka övertyga EU:s medlemmar att skänka lagrade vapen i utbyte mot kompensation från EU. Att ett sådant kompensationsprogram faller på plats vore en stor vinst för Ukraina och även oss, om så bara på kort sikt. Alla investeringar i Ukraina är i detta nu den bästa investeringen för Europas säkerhet.
Men det är bara en kortsiktig lösning eftersom alla lager till slut står tomma om ingen fyller dem åter. Rein Pella, lärare på Försvarshögskolan hävdade nyligen att Europa inom kort tid kan öka sin granatproduktion till 450 000 granater per år. Efter det kommer nya fabriker behöva byggas, vilket inte sker över en natt. Att öka produktionen vore en bra början, men det är tydligt att fler fabriker också kommer behöva byggas och det får gärna ske snarast möjligt. Annars kommer vi likväl fortsätta vara beroende av ekonomiska sanktioner som största vapen, vilket visat sig föga effektivt åtminstone i försvaret av Ukraina.
Sverige har redan som uttalat mål att två procent av landets BNP ska spenderas på försvaret, i enlighet med Natos regler. Det bör därför investeras långsiktigt i såväl Försvarsmakten som vår vapen- och ammunitionsproduktion. Även om Sverige inte har förmåga att förse hela Europa med vapen så kan vi åtminstone dra vårt strå till stacken. Skänk därför mer vapen till Ukraina, men se också till att vi kan bygga ännu fler vapen för att ersätta dem efteråt.