Det finns flera tillfällen i mitt liv då jag så här i efterhand skulle önska att jag kunde teleportera mitt vuxna jag tillbaka i tiden och ge mitt unga jag en kram och säga att det ordnar sig.
Men det finns också tillfällen då jag skulle vilja göra samma resa för att skaka om mig själv och på skarpen säga: Skärp mig!
Dessa tillfällen gäller bland annat lektionerna på högstadiet där vi gjorde det till en sport att få läraren att uppgivet sträcka ut armarna och deklarera "Klassen är befriad". Jag minns inte det som att vi var elaka men vi gjorde allt för att störa lektionen och göra lärarens uppdrag omöjligt. Vi borde inte ha blivit befriade, vi borde ha en ordentlig uppsträckning.
Jag tänker på det när jag läser om läraren i Malmö som fick nog och upprört frågade sina niondeklassare om de var några "fucking jävla femåringar". Jag känner inte läraren, jag känner inte eleverna, jag känner inte situationen. Men jag känner väldigt mycket mer sympati för läraren än för föräldern som la ut en film som nån av eleverna tagit på läraren, på Facebook. Vilket gjorde att händelsen blev viral, en riksnyhet och ledde till att läraren sa upp sig.
Det finns gränser som en lärare aldrig får passera, hur provocerad hen än blir. Men att kalla elever för barnungar om de beter sig som barnungar kan inte klassas som en kränkning. Att som förälder automatiskt reagera med att hämnas på läraren, istället för att fundera över hur eleverna i klassen beter sig, verkar vara symptomatiskt för dagens skola.
När Region Gotlands statistik för utköpt personal rapporterades i GT nyligen var stapeln för utbildnings- och arbetsmarknadsförvaltningen högre än regionens övriga avdelningar. (Förvaltningen ansvarar för förskola, förskoleklass, fritidshem, grundskola, särskola, barn- och elevhälsa, kulturskola, ungdomsgårdar samt Region Gotlands utbildningar på gymnasial och eftergymnasial nivå och har totalt cirka 2 000 medarbetare).
Detta borde stämma till eftertanke. Inte i första hand för kostnaderna, de är trots allt små i sammanhanget, utan för orsaken till att så många lärare inte klarar av att gå tillbaka till jobbet. Det framgick av artiklarna att majoriteten av utköpen handlade om rehabärenden. Alltså att en sjukskriven anställd och regionen kommer överens om ett avslut och där den anställde istället för en rak uppsägning, eller tvist i domstol, erbjuds x antal månadslöner som kompensation. Nyckelordet är: överens.
Lärarrollen har förändrats betydligt genom åren. Förutom att läraren ska göra mycket mer än att vara pedagog och allt som där hör till, ska hen också ha långt närmare relationer med föräldrarna än vad som gällde när vi som tonåringar mobbade ut lärare utan att nån enda förälder så vitt jag minns fick veta något om det.
Inte heller var föräldrarna inblandade eller informerade om betygssättningen, det var en självklarhet att den skötte skolan och ingen annan. I dag kan lärare tvingas till långa argumentationer och försvar av betygssättningen av föräldrar som tycker att deras barn borde få högre betyg.
Lägg till detta ett löneläge som inte ökat i samma tempo som arbetsbördan och "konsultverksamheten" med föräldrarna, så förstår var och en att yrket inte utgör en dröm.
Sticker man dessutom ut som den arbetsgivare som ger lärare lägst lön i landet, avtar dragningskraften ytterligare. Det är ingen enkel ekvation att lösa, men att locka med vackra stränder är ett hån mot en hel yrkeskår.