Den 26 augusti hade fyra företrädare för alliansen på ön en insändare där de hyllar utmaningsrätten. Hittills har gatustädning, renhållning, simhallar, upphandlingsorganisationen och viktiga sjukhusverksamheter blivit utmanade. Av de har utmaningen gällande driften av simhallarna fått ett positivt besked och framöver kommer det enligt beslutet att ske en upphandling. Men vid fem olika tillfällen har förvaltningar fått ta fram underlag till politikerna för beslut. Vad kostar varje enskild utredning i arbetstid? Vad har det kostat att skapa en organisation som handskas med de utmaningar som kommer in? Finns resurserna lediga och kostar pengar undertiden det inte finns någon utmaning att arbeta med eller blir det viktiga arbetsuppgifter som fördröjs när utmaningar ska utredas?
Det är frågor som måste besvaras om det framöver ska göras någon form av utvärdering. Jag är helt säker på att det kommer att påstås att de utmaningar som utmynnar i att verksamheter privatiseras genererat x kronor i besparing. Jag är nästan övertygad om att den uträkningen kommer sakna kostnader för framtagande av alla underlag.
”Vi söker ständigt efter nya partners som vill vara med och utveckla Gotland”, skrev företrädare för de fyra allianspartierna i en insändare 17/4 i år angående utmaningsrätten. I min värld fungerar utmaningsrätten tvärt om. Regionledningen har abdikerat från sökandet och lagt ut det på entreprenad. Det är inte regionen eller politikerna som letar efter partners, utan de eventuella partners som har ett intresse får själva ansöka om att deras utmaning antas. Känns lite opersonligt. Ingen förhandsdiskussion om verksamheterna ens ska privatiseras. Ingen förhandsdiskussion om hur verksamheter som kan privatiseras ska privatiseras. Och framför allt, ingen diskussion om hur regionens verksamheter skulle kunna effektiviseras på ett sätt som skulle omöjliggöra en billigare drift i privat regi.
Förra veckan skrev jag en ledare som gav tydliga svar på fördelarna med att behålla verksamheter i kommunal och regional regi. Mycket av det resonemanget kommer tillbaka när det gäller utmaningsrätten. Är det verkligen effektivare att bedriva offentligt finansierade verksamheter i privat regi? Visst kan det bli billigare än den verksamhet som just nu bedrivs av kommun eller region men det är en fråga om ledarskap och organisation. Det behövs inte mycket för att kunna driva offentliga verksamheter billigare då företag bland annat måste vara vinstdrivande, betala vinstskatt och ha avkastning på sitt kapital.
Utmaningsrätten och andra sätt att privatisera offentliga verksamheter är inte det mest effektivt sättet att handskas med våra skattemedel. Den som påstår det har inte läst på. Däremot köper jag argumentet om ett systemskifte där det offentliga ska dra sig tillbaka, fler verksamheter övergå i privat regi och hela välfärdssystemet förvandlas till ett system som liknar det som finns i USA. Jag köper argumentet då det är ideologiskt och de som vill genomföra det både tror på systemet och är ärliga med sitt uppsåt. Det är däremot inget systemskifte jag vill se då det skulle drabba de som vi valt att bygga samhället för. Nämligen de med mest behov. Men att smyga in systemskiftet genom att privatisera en del i taget är inte ärligt. Vi har sett vad det gjort med skolan, med möjligheten att få tag på medicin på landsbygden, posthanteringen och många fler verksamheter där de nyliberala idéerna fått genomslag. Nu måste vi ta tillbaka det välfärdssystem som byggde Sverige till ett av världens bästa länder att bo och leva i. Ett första steg skulle vara ett avskaffande av utmaningsrätten.