Utrikeskrönika
År 2002 lanserade den amerikanske presidenten George W. Bush begreppet ”ondskans axelmakter”. Bildsättningen var att Iran, Irak och Nordkorea arbetade tillsammans för att sprida terrorism och massförstörelsevapen. I efterhand vet vi att det hela var en retorisk bluff.
Även om de respektive regimerna på olika sätt förtryckte sina folk och bråkade med grannar fanns det inget större samarbete dem emellan. Talet om ondskans axelmakter handlade om att bilda opinion för amerikanska krigsföretag i nya riktningar, framförallt invasionen av Irak.
Men i dag finns det faktiskt anledning att tala om en axel av stater som samarbetar mot Väst och mot USA. Natos tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har kallat den de auktoritäras axelmakt. Där ingår Nordkorea och Iran, men de tyngsta aktörerna är Ryssland och Kina.
Utbytet mellan de två senare har vuxit fram under många år. Geopolitiskt är de två stormakterna grannar med en delad gräns på flera hundra mil. Samarbetet fick en mer officiell karaktär i en deklaration som skrevs under bara veckor innan Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022. Kriget och sanktionerna har sedan dess gjort Ryssland alltmer beroende av Kina. Ryssland säljer gas och olja till Kina medan kineserna stöttar Ryssland med banker, investeringar och ny teknik.
Relationen är dock allt annat än jämlik. Kina vet att Ryssland inte har någon annan att vända sig till. Kineserna köper rysk gas för underpriser jämfört med vad ryssarna hade fått i Europa. Kina är Rysslands i särklass viktigaste handelspartner men för Kina kommer Ryssland bara på femte eller sjätte plats.
Handeln med Europa och Nordamerika är fortfarande viktigare för Kina.
Asymmetrin mellan Ryssland och Kina märks också i diplomatin. I FN:s säkerhetsråd röstar Ryssland nästan alltid med Kina men Kina mindre ofta med Ryssland. Relationen borde börja skava för Kreml när ojämlikheten blir alltmer uppenbar.
Axeln Kina-Ryssland påminner oss om att diktaturer inte kan bygga lika starka och ömsesidiga utbyten som demokratier. Det är lättare att lita på den goda viljan hos en förhandlingspartner som bygger sitt samhälle på tillit. Utbytet mellan länder som Kina, Ryssland och Iran liknar mer samarbete mellan olika kriminella gäng. De kan dra nytta av utbytet i stunden men litar inte på varandra.
Med detta sagt är ändå de auktoritära makternas axel på riktigt. Utan samarbetet med Kina hade den ryska krigföringen i Ukraina, eller den iranska i Libanon och Syrien, inte varit möjlig. Och Kinas ekonomiska situation hade varit mer uppenbart ansträngd om man inte kunde köpa råvaror till underpriser från Iran och Ryssland.