Sverigedemokraternas totalitära drag har varit en av anledningarna till det avståndstagande de etablerade partierna under många år haft till partiet. SD:s ansatser att vilja styra vilka tjänstepersoner som är lämpliga, eller olämpliga, har tagits upp som ett hot mot det demokratiska samhället.
I vår liberala demokrati är det politiker som tar beslut om inriktning för offentliga verksamheter och bolag, och de anställda tjänstepersonerna som verkställer att den beslutade inriktningen följs. Tjänstepersonerna har oavsett eventuell tidigare politisk karriär sällan gjort ett dåligt jobb. När regeringen tillsatt exempelvis generaldirektörer har den politiska hemvisten inte gjort någon skillnad. Regering oavsett partifärger har tillsatt höga tjänstemän utifrån kompetens. Borgerliga regeringar har tillsatt tidigare politiska motståndare på grund av deras kompetens och tvärt om.
När högre tjänstepersoner fått lämna sina uppdrag har det alltid funnits orsaker relaterade till deras arbete bakom besluten.
Men nu ser vi en helt ny ordning. Först känner sig Kent Härstedt tvingad att säga upp sig från sitt uppdrag som ambassadör i Singapore och Brunei. Allt under märkliga omständigheter.
Under de senaste veckorna, har både biståndsmyndigheten Sidas generaldirektör, Carin Jämtin och Migrationsverkets generaldirektör, Mikael Ribbenvik, fått beskedet att de inte får sina förordnanden förlängda. Detta trots att bägge gärna hade fortsatt sina uppdrag, och säkerligen fått vara kvar om det inte bytts regering.
Det som nu ligger bakom är inget annat än SD påverkan på regeringens arbete. Både Migrationsverket och Sida är myndigheter som SD kritiserat och där SD vill se stora förändringar.
Man skulle kunna säga att SD vill förändra Migrationsverket till Utvisningsverket och Sida till en organisation utan större möjligheter att bedriva bistånd.
För att genomföra de stora förändringarna utan gnissel från myndigheten måste kompetenta generaldirektörer med integritet bort. Eller som Oisín Cantwell uttrycker det i sin kolumn i Aftonbladet. ”I Sverigedemokraternas Sverige lyder ämbetsmän under Åkesson och inte under lagen”.
Från regeringen hänvisar man till det pågående så kallade paradigmskiftet, en ny politisk ordning och behovet av ett nytt ledarskap. Men som jag beskrev det tidigare är det inte en generaldirektörs ansvar att ta politiska beslut, de ska politikerna ta.
Besluten att inte förlänga Jämtins eller Ribbenviks förordnande får nu till följd att diskussionerna om vilken nästa myndighetschef som får gå kommer att bli. Just nu har rikspolischef Anders Thornberg lägst odds efter justitieutskottets ordförande, Richard Jomshof (SD), uttalande för några veckor sedan, om behovet av en ny polisledning med ny kraft.
Det som vi nu ser är något som många varnat för under många år. Nu är den utveckling vi sett i länder som Polen och Ungern även en realitet i Sverige. De etablerade partierna höll länge emot, men sen några år tillbaka är suget efter makten så stor inom regeringspartierna att inte ens grundläggande demokratisk ordning står i vägen. För det vi nu ser är att Tidöpartiernas utrensning av oliktänkande har börjat.