Gotlänningarnas insamlade kläder eldas upp på fastlandet. I öknen i Chile brinner också stora mängder oanvända kläder upp, efter att ha inhandlats på nätet men gått i retur. Det ena är inte mycket bättre än det andra.
På Gotland verkar vi ha blivit tagna på sängen av den nya lagen som ska ge kastade kläder ett längre liv. Vi är i gott sällskap. Eller dåligt sällskap, såklart. Åtskilliga kastade plagg är långt ifrån utslitna, men hittar inte till nya användare. Än mindre blir de till nya textilier i det tänkta kretsloppet. Klädernas slutstation blir fjärrvärmeverken i vissa kommuner.
Lagen kom i fel ordning, tycker Anna-Carin Gripwall från kommunernas branschorganisation Avfall Sverige. Att kasta kläder har blivit olagligt, men det finns inget nationellt insamlingssystem för textilier. Inget gotländskt heller alltså.
När Helagotland nu rapporterat att gotlänningarnas gamla kläder, skeppas till fastlandet och eldas upp antar jag att många tänkte att lagen går för långt. Hur ska det gå att hitta nya användare till alla kläder i textilcontainrarna på de gotländska återvinningscentralerna? Blottade i öppna containrar, i regn och snöslask, hinner väl plaggen både mögla och angripas av råttgnag innan de kan hamna på en ny kropp.
Men det är vi som hela tiden går för långt. I vår klädkonsumtion. Den som behöver slänga åtta kilo kläder varje år för att ge rum åt alla nya plagg som klickas hem behöver ta sig en funderare. Många slänger säkert det dubbla, för trots allt finns det ännu människor som kan sy i en tappad knapp och tråckla ihop en sprucken sidsöm och som inte slänger sin "kvot" i Naturvårdsverkets uträkning.
Alla vet väl egentligen att möjlig hantering av plaggen i garderoben är att ge bort, sälja, byta eller lämna för återanvändning till en frivilligorganisation. Så varför hamnar tonvis av funktionella kläder i återvinningscontainrarna i Visby, Slite, Hemse eller Klintehamn?
Ett par orsaker till att det numera är olagligt att kasta textilier i hushållssoporna är att EU vill komma åt utsläppen och miljöpåverkan från textilindustrin. Men lagen är en väckarklocka för oss alla att se över vårt egentliga behov av kläder. En undersökning från 2016 visade att drygt 50 procent av de textilierna som återfanns i hushållssoporna skulle ha kunnat användas längre tid i befintligt skick.
Om gotlänningarna följer samma konsumtionsmönster som resten av riket har kläderna i garderoben blivit fler de senaste 25 åren. I snitt köper vi i runda slängar 15 kilo textilier per person och år. Sedan millennieskiftet och fram till och med 2021 ökade konsumtionen av textil med 40 procent per person i Sverige. Naturvårdsverkets siffror visar att drygt tio kilo kläder om året finns bland våra inköp.
2007 skickades 84 ton kläder från Gotland till Röda korsets dåvarande katastrofförråd i Halmstad. Om någon vill ha ett äldre mått på vårt överflöd.
Nya behållare för textilavfall ska, till våren, även finnas i Burgsvik, Fårösund och Ljugarn. Vad coolt det vore om de skulle gapa tomma. Om det kunde ligga en ensam ledsen T-shirt på botten av en i övrigt tom textilcontainer i Visby. Om gotlänningarna kunde gå in i ett tänk likt barnens "Stoppa svinnet"-tävlingar i skolmatsalarna. Där den bortskrapade maten från tallriken vägs och den skola som slängt minst har lärt sig något om respekt för produktion. Max fem nya plagg om året är utmaningen från Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall, som gotlänningarna kan fundera över att anta.
Istället för att tänka att Region Gotland sovit, som inte ordnat ett återvinningssystem i tid, är det hög tid att stänga av den egna väckarklockan. Den som ringer för att det är dags att sjasa ut monstret ur garderoben. Inte släppa in det igen.