Jag skulle kunna kalla honom för min gamla psykologilärare från gymnasietiden, men han var nyutexaminerad och inte mycket äldre än jag. Flera decennier senare upptäckte jag att han blivit rektor för en privat skola i Malmö, där han utmärkte sig genom att välklädd stå i porten i början av varje skoldag, för att hälsa på varje elev när de kom till skolan.
Jag tyckte detta lät som ett krävande men mycket sympatiskt sätt att odla goda relationer mellan skolledning och elever. Ett bra sätt att både visa respekt och kräva respekt och att kontinuerligt vara en del av elevernas vardag.
När jag läser om WG-dagens lekar, där Wisbygymnasiets lärare och elever åkte pulka i en inplastad och vattnad backe, bland andra lajbans aktiviteter, så sägs det att man på detta sätt skapar gemenskap och kommunikation.
Jag är skeptisk till det.
Men framförallt undrar jag hur det påverkar den ömsesidiga respekten, integriteten och förståelsen för varandras olika roller.
Jag kommer att tänka på en insändare från författaren Theodor Kallifatides som GA publicerade i augusti för tretton år sedan. Han skrev med anledning av ett skolstartsjippo på Alléskolan där, bland andra aktiviter, rektor gjorde sig till måltavla för elever som fick kasta tvättsvampar i ansiktet på honom. Kallifatides skrev bland annat:
"Det är lätt att göra sig populär, men det har sitt pris. Att som sjuåring lära sig förnedra en annan människa är kanske ett alldeles för högt pris.
Den första och viktigaste lärdom vi alla behöver är att en annan människas kropp är helig och ansiktet är det heligaste.
Jag hoppas att rektorn liksom den övriga personalen i nämnda skolan kan ta sitt förnuft till fånga under förutsättning att de har något kvar."
Jag minns hur rätt jag tyckte att han hade. Relationen mellan och ena sidan lärare och skolledning och å andra sidan elever kan inte bygga på den sortens popularitet som kan uppnås på detta sätt eller på någon tillkämpad kompisrelation.
Jag vet inte vad Theodor Kallifatides tycker om WG-dagen, om han tycker något alls. För mig är dock vattenrutschkanan en utförsbacke för relationen mellan lärare och elever. Det gör mig kanske till en tråkmåns i somligas ögon. Men inte så sällan är ju vi tråkmånsar talespersoner för det som är rätt, rimligt och ansvarsfullt.