Samhället vi lever i är en sammanhållen mekanism där alla delar påverkar varandra och ett jämlikt tillstånd behövs för bästa möjliga funktion.
Ta gängkriminaliteten som ett exempel. Det går att lägga ansvaret på de enskilda personerna som ingår i dessa gäng, men det är att göra problemet för enkelt. Det hela rör sig i stället om en obalans i samhällets stora mekanism.
I tisdagens partiledardebatt i TV4 sa Ulf Kristersson (M) att vi i dag upplever en ”latinamerikansk våldssituation” i Sverige. Påståendet är kraftigt överdrivet då våldssituationen i många av Latinamerikas länder är betydligt värre än den vi har i Sverige, men bara att Kristersson tänker så borde få honom att tänka ett steg till och förstå vad som ligger bakom de problem vi har.
Vad skiljer många latinamerikanska länder från länder i exempelvis Europa? En sen århundraden utbredd ojämlikhet. Även om vi ännu inte ligger på en latinamerikansk nivå gällande gängvåld är gängvåldet alarmerande precis som ojämlikheten. Den är inte heller på latinamerikansk nivå, men lika alarmerande.
Under 30 år har samhället vi lever i förändrat från ett hyfsat jämlikt läge till ett mer ojämlikt. Vi har under dessa år fått fler fattiga samtidigt som vi fått fler rika. Vi har fått en mer ojämlik bostadsmarknad, en mer ojämlik arbetsmarknad och så vidare.
Vi som haft tur att få bra jobb slipper konkurrera på en arbetsmarknad med deltid-, korttid- och/eller timanställningar i branscher med redan låga löner.
Vi som haft råd att köpa våra bostäder kan på skattekollektivets bekostnad renovera, medan hyresgäster tvingas betala alla sina renoveringar genom hyreshöjningar. Om det nu blir några renoveringar.
Vi som haft turen att kunna gå till får jobbskatteavdrag, medan våra kompisar som är för sjuka för att jobba tvingas betala full skatt samtidigt som deras rätt till sjukpenning och/eller sjukersättning ifrågasätts.
De som fötts med silversked i munnen kan ograverat inkassera arven från de som satt silverskeden i deras mun, medan barn till flyktingar födda i Sverige ärver sina föräldrars trauman.
Politiska beslut som ökar jämlikheten lyser också med sin frånvaro även om systemen är på plats. Vi har ett skattesystem som ska fördela samhällets resurser utifrån invånarnas förmåga. Vi har ett socialförsäkringssystem som ska fördela utifrån behov. Och vi har offentliga myndigheter som på annat sätt har ansvar för att lösa de behov som uppstår hos de med små resurser, men även hos de mer resursstarka.
Vi har även en skola som ska vara kompensatorisk genom att ge mest resurser till de med mest behov.
På 30 år har alla dessa system urholkats och ojämlikheten har ökat. Balansen i samhället är rubbad och utanförskapet sprider sig vilket nu visas genom ett ökande problem med gängkriminalitet.
Unga människor i områden där det offentliga dragit sig tillbaka, där föräldrarna saknar arbete och där bostäderna förfaller har svårt att få någon framtidstro. De upplever inte att samhället ser dem eller ger dem några möjligheter. Trösklarna de föds innanför är för höga för att ta sig över och även om det finns hjälpmedel är de för små och för få. Då är nedförsbacken in i kriminaliteten enklare.
Men det är inte bara de mest utsatta som känner utanförskap. Även de med mest privilegierade känner i dag en frustration över samhället tillkortakommanden. När Svensk Näringslivs före detta ordförande Leif Östling (ordf 2016 – 2017) uttalade de bevingade orden ”vad fan får jag för pengarna?” visar det också på ett utanförskap. Östling ansåg att de pengar han skattade för i Sverige var nog vid en gräns han själv satt och flyttade resten till lågskattelandet Malta.
Trots att arvsskatten och förmögenhetsskatten avskaffats, att fastighetsskatten ersatts av en mycket lägre avgift och att skatten på aktieutdelning delvis är förmånligare än skatten på arbete såg inte Östling att samhället gav något tillbaka. Därmed ansåg han att det var helt okej för honom att på helt laglig väg undanhålla pengar från att skattas i Sverige. Och Östling är långt ifrån ensam att känna detta utanförskap.
För att ett samhälle ska kunna fungera så bra som möjligt behöver medborgarna känna samhörighet. Tillsammans gör man underverk, men om några känner sig utanför den gemenskapen minskar samhörigheten. Det är en bra balans mellan rättigheter och skyldigheter, en bra balanserad fördelning av samhällets resurser som ska till för att ett samhälle ska fungera.