Men vad gjorde ni då? Hur ofta får man i debatter inte höra de styrande oberoende av partifärg anklaga föregående styre i frågor som ingen egentligen vill ta i? Hur ofta har inte jag och mina kollegor, oberoende av partifärg, använt samma retorik. Nästa gång ni hör det sägas så förstår ni att frågan som debatteras är svår. Något som egentligen borde få både politiker och debattörer att inta en mer ödmjuk inställning. Där man försöker slå sina kloka huvuden ihop istället för att slå varandra i huvudet med ett undermåligt argument.
Under måndagens fullmäktige fick vi vid två tillfällen höra politiker från minoritetsstyret undra, vad gjorde ni själva under er tid. Först under debatten om Saga Carlgrens (V) demokratimotion vilken hon skrev under förra mandatperioden då Vänsterpartiet var med och styrde. Jag förstår Carlgrens intentioner med motionen som är så mycket större än ren partipolitik och därför borde den blivit bemött utan den kommentaren. Men det blev trots allt en bra debatt och en bra diskussion om hur vi kan göra medborgarna mer involverade i samhällsbygget. Det andra tillfället var under interpellationen från Filip Reinhag (S) angående socialnämndens ordförande, Rolf Öströms uttalanden i media. En interpellationsdebatt som slog många rekord i missförstånd. De uttalanden som Öström gjorde i den aktuella artikeln ska ifrågasättas. Öström nämnde i artikeln att då det fanns personal som var missnöjd med regionen som arbetsgivare var det väl bra om regionen privatiserade mer så det fanns fler arbetsgivare att välja på. Öström påstod också att det var billigare med privata utförare, vilket kan vara sant då det ofta är sämre arbetsvillkor hos de privata än hos det offentliga. Vilket fackförbundet Kommunal tydligt visat. När en ordförande för en nämnd inte verkar förstå det arbetsgivaransvar som uppdraget för med sig då ska det ifrågasättas, vilket Reinhag gjorde. Men debatten kom att handla om så mycket annat än den uppgivenhet Öströms uttalanden visade. Helt plötsligt blev det en debatt där allt från vänsterns påstådda misstroende för privata företag till att allt är regeringens fel. Men allt handlade om vilket arbete socialnämndens ordförande var beredd att lägga ner på arbetsmiljön och arbetsförhållanden för de anställda han har ansvar för. Men den debatten ville man nog inte de borgerliga ha, vilket förklarar varför debatten blev som den blev. För frågan om villkor och arbetsmiljö för de regionsanställda är svår att göra något åt om man samtidigt vill spara över 200 miljoner kronor på en tre års period. Då är det lättare att abdikera och låta någon annan ta över ansvaret exempelvis genom att privatisera bort problemen.