Vad vi klassar som normalt är uppdiktad fantasi

I ett tal om vad som driver och förenar människor talade en av mina förebilder från Centern om hur vi alla är lite trasiga.

Alla bär vi på saker som i varierande grad påverkat eller påverkar oss.

Alla bär vi på saker som i varierande grad påverkat eller påverkar oss.

Foto: Marcel Kusch / TT

Ledare2020-08-04 05:05
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Det är verkligen sant. Det kan vara små eller stora saker. Det kan finnas flera faktorer. Vi alla är lite trasiga, det är en del av att vara mänsklig.

Människor söker efter perfektion. Varje avvikelse ska identifieras, pekas ut och hanteras. Det går bra att göra så när det gäller hus eller skolsystem, men inte människor. Det är fantastiskt att psykiska svårigheter, funktionsvariationer eller andra diagnoser kan upptäckas. 

Det är inte lika fantastiskt att de får lov att definiera en individ, i resterande delar av samhällets ögon. Det är något som stjälper, snarare än hjälper. 

Alla bär vi på saker som i varierande grad påverkat eller påverkar oss. För mig finns det flera, men ett exempel jag bär med mig kommer från låg och mellanstadiet. 

När jag var yngre hade jag väldigt svårt att lära mig läsa. Jag var sist i min klass, långt bakom de andra. När de kunde läsa böcker, ljudade jag fortfarande fram bokstäver. 

Det blev extra tydligt under senvintern varje år, när vi i skolan var tvungna att göra tester för läsförståelse och läshastighet. Jag låg alltid sämst till när resultaten började jämföras i skolkorridorerna. 

Mamma fick lov att hjälpa mig. Jag minns hur det började med att vi turades om att läsa vart annat ord i boken jag valt ut. Snart kunde vi läsa var annan mening, stycke och sida. Till slut var det jag som högläste för henne, från böcker och tidningar. 

Hade hon inte hjälpt mig, hade mina lässvårigheter troligen fortsatt. Kanske hade jag fått lov att genomgå skolan som en elev med inlärningssvårigheter, trots att det inte helt och hållet speglar verkligheten.  

Mammas ansträngningar gav mig möjligheten att slippa extra hjälp från skolan, och en eventuell diagnos. Under mitt sista nationella prov på gymnasiet var jag den enda i min årskull med samtliga rätt på läsförståelsedelen.

Diagnoser genererar en svår balansgång mellan ursäkter och förklaringar. Allt handlar om hur människor runt omkring personen väljer att hantera situationen. Jag kan inte förklara hela omsvängningen i mitt läsande med mammas hjälp, jag har generellt haft det enkelt i skolan sedan dess. 

Men jag tror helhjärtat att en del av det kommer sig av att mina lärare och föräldrar inte lät mina svårigheter ursäkta något. Jag slapp inte undan, men metoden för inlärning fick anpassas. 

Det är ett fel jag anser vi som samhälle gör allt för ofta idag. Vi låter diagnoser, situationer eller händelser definiera människan, snarare än förklara dem. Att alltid påpeka funktionsvariationer, sjukdomar eller svårigheter är inte sunt. 

Ibland kanske människor bara borde få lov att vara människor, på sina egna premisser. Det må vara en klyscha, men det normala är en fantasi uppdiktad av de som inte vet bättre. 

GOTLÄNNINGEN

Det här är en ledare från Gotlänningens ledarsida, oberoende centerpartistisk.