Krönika
Vänstern inriktade tidigt den nu avslutade valkampanjen på friskolorna. Det talades om ”vinster i välfärden” och glädjebetyg. Glädjebetygen hade regeringen kunnat avskaffa genast om den hade infört en slutexamen, och talet om vinster ledde bort uppmärksamheten från att resultaten i svensk skola borde vara mycket högre med den investering som redan görs. I stället framställdes friskolorna som problemet.
Jag befann mig nyligen på en bjudning tillsammans med en grupp lärare, och tre av de närvarande bubblade över av iver att tala om Internationella engelska skolan, IES, en på grund av sina erfarenheter som lärare och två i egenskap av föräldrar. De hade ett annat ”narrativ” än det som har hörts i pressen.
Den ena läraren hade tidigare tjänstgjort vid kommunala skolor och arbetade nu på ett IES-högstadium. Hon var häpen och entusiastisk över att det kunde vara så här att vara lärare i Sverige. Hennes elever ställde upp utanför klassrummet, gick in och ställde sig vid sina bänkar och satte sig inte ner förrän man hälsat på varandra. De tilltalade henne artigt. De medförde bok och anteckningsmaterial utan speciell uppmaning. Om en elev inte arbetade fick han eller hon gå iväg till specialpedagog med en lapp till den läraren om vad eleven skulle göra under lektionen. Den lappen fick klassläraren sedan tillbaka med redogörelse för vad eleven hade gjort. Stor vikt lades vid att skolan och skolgården skulle var fria från skräp och att detta var allas ansvar. Läraren bubblade som sagt över av glädje över att få undervisa.
Två andra lärare, föräldrar till en lågstadieelev, berättade hur nöjda de var med att sonen hade lämnat en ”slapp” kommunal skola för att börja på en nyöppnad IES. Barnen lärde sig rutiner för hur de skulle uppföra sig i klassrummet, i korridorerna, i matsalen och på skolgården. Klassläraren hörde av sig en gång i månaden även om det bara var för att säga att allt gick bra. Föräldrarna gillade att pojken regelbundet hade läsläxa. När de frågade ”Hur var det i skolan idag?”, fick de positiva berättelser. Föräldrarna kände sig trygga med att deras son fick en god utbildning, medan de själva ägnade sig åt att ge bästa möjliga utbildning åt andra unga.
Detta är bara två berättelser, men historier av den här typen har saknats i pressen. Kampanjen kritiserade inte svag inlärning eller dålig ordning i vissa skolor utan att föräldrar hade möjlighet att välja bort skolor som de var missnöjda med. Kampanjens syfte var uppenbart inte att reformera den kommunala skolan utan få bort dess konkurrenter. Problemet var inte pengar. Friskolorna får bättre resultat för mindre pengar, och bättre ordningsregler i den kommunala skolan skulle inte kosta en enda krona.
Valkampanjen var ett handboksexempel på politisk manipulation. Man skapade indignation runt vinster och lyckades dra med sig pressen och en del av allmänheten. Kampanjen handlade egentligen inte om skattebetalarnas pengar eller föräldrarnas, elevernas eller lärarnas bästa utan om att öka stödet för vänstern.