Orsaken är dessvärre inte av det positiva slaget – den rödgröna regeringen har ihärdigt vägrat att gå med på de nödvändiga anslagsökningar som krävs för nästa decennium. Efter att regeringen vägrat att ens försöka kompromissa med den riksdagsmajoritet som kräver garanterade anslagsökningar avbröts förhandlingarna den 9 juni.
Utan tillräckliga försvarsanslag kan inte försvaret nå upp till de nivåer av personal och materiel som krävs. Men regeringspartiernas trotsighet riskerar inte bara att leda till en undermålig ekonomi, utan också att skada den så viktiga folkförankringen.
Att regeringspartierna S och MP inte tycker det är självklart att anslå tillräckliga medel till Försvaret lär knappast övertyga många fler människor om vikten av ett starkt försvar. Dessutom står agerandet i kontrast mot de insatser för ökad medvetenhet hos befolkningen som myndigheterna arbetat mot, bland annat genom broschyren Om krisen eller kriget kommer.
I antologin Sveriges försvarspolitik (Ekerlids Förlag 2020) blir det tydligt hur betydelsefullt det är att inte bara berörda myndigheter och beslutsfattare står bakom ett starkt försvar. I sitt kapitel pekar Annika Nordgren Christensen, tidigare riksdagsledamot (MP) från Skaraborg, ut formuleringen ”totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen” som en av de vackraste i svensk lag. Hon konstaterar också att den återinförda värnplikten knappast kommer att lösa personalbristen om inte tillräckligt många ser Försvarsmakten som en attraktiv arbetsplats att stanna kvar på.
Värnplikten gör onekligen att betydligt fler, både ungdomar och anhöriga, ser försvaret som en angelägenhet för just dem.
En nyvunnen fördel för att intressera fler är dessutom att värnplikten nu gäller hela årskullar, eftersom både män och kvinnor omfattas av lika skyldigheter. Men för att värnplikten ska leda till en folkförankring krävs också att kvaliteten på utbildningen kan hållas på en hög nivå. Då är det viktigt med tillräckliga resurser.
Samma logik gäller också totalförsvaret. I boken skriver Minou Sadeghpour, säkerhetspolitisk analytiker, att befolkningens kunskap om innebörden av höjd beredskap tycks vara låg. Just ointresse är skadligare för folkförankringen än något annat, understryker Sadeghpour.
Hur mycket människor påverkas av våra styrande politikers inställning till försvaret vet vi inte, men säkerligen gör det skillnad. Om inte regeringen visar intresse för att ge Försvaret tillräckliga ekonomiska förutsättningar blir slutsatsen för många människor att detta knappast är något att bry sig om. Regeringen riskerar att förankra ett ointresse.