På deras hemsida kan man läsa historier från barn om förstörda födelsedagar, julaftnar och skollov. Skildringar om vardagsliv som inte gått ihop, eller skuld som aldrig släppt. Berättelser om ångesten de bär på över att känna lättnad när en missbrukande förälder äntligen gått bort, eftersom det innebär att de inte längre behöver vara rädda.
En undersökning från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN 2019) visar att var femte svenskt barn någon gång under sin uppväxt har haft minst en förälder med alkoholproblem. Samma undersökning visar att 15 procent av alla barn i Sverige påverkats negativt på grund av en förälders missbruk.
Att barn och unga råkar illa ut på grund av att deras föräldrar dricker för mycket eller brukar narkotika borde inte komma som en chock för någon. Att det där emot är så många barn som drabbas av fenomenet, är inte så väl känt. Vi har under de senaste decennierna kommit långt när det gäller att prata om ungas psykiska ohälsa men trots det vågar vi ofta inte ta i frågan om hur vuxnas handlingar utsätter deras barn. Inte minst när det kommer till vuxnas konsumtion av rusmedel.
En del av problematiken ligger inbäddad i vår kultur. Det är svenskt att sköta sig själv, att inte ta sig friheter i relation till andras privata sfär och att tron på att någon annan tar ansvar för saker vi själva inte känner oss bekväma med. Vi vill inte klampa in i en annan familj och påstå att föräldrarna har problem, eftersom det kan bli pinsamt. Vi vågar inte ens fråga barnen om allt är bra där hemma.
Det är den här typen av tystnadskultur som gör att utsatta barn inte får den hjälp de behöver. Det är sällan som de lyckas bryta sig loss eller börja prata på egen hand. Istället accepterar barn sin verklighet, de anpassar sig och lär sig hantera situationen bäst de kan.
Samtidigt vet vi tack vare forskning att barn med missbrukande föräldrar går ut grundskolan med låga betyg. Vi vet också att de i lägre grad än an andra inte färdigställer en eftergymnasial utbildning. Att de barn som har haft en missbrukande förälder löper en väsentligt högre risk att själv utveckla ett missbruk i vuxen ålder och att de oftare genomför självmordsförsök än barn med föräldrar som saknar missbruksproblematik. Trots det finns det vuxna som inte vågar riskera sitt eget anseende genom att ställa missbrukande föräldrar till svars.
Det kan finnas barn i din närhet som råkar illa ut. På skolan där dina barn går, i grannhuset eller i fotbollslaget. De kanske har anhöriga som borde kunna hjälpa dem, men det skadar aldrig att fråga. Hjälp barnen att komma i kontakt med organisationer likt Maskrosbarn. Vi måste som samhälle aktivt arbeta med tystnadskulturen runt missbrukande föräldrar, för att barn inte ska råka illa ut. Om så av ingen annan anledning än att det är vår plikt.