Från partierna till vänster har det i alla tider höjts röster för att välfärden värnas genom att slippa besparingar och effektiviseringar. Oavsett ekonomiskt läge har mer pengar till välfärden varit lösningen från vänster.
Kritiken mot partier som ser det som viktigt att hålla budgetramar och ständigt undersöka möjligheter till effektiviseringar har varit att man sätter "pengarna före välfärden".
Det största hotet mot välfärden ser vi nu tydligt vid den gotländska horisonten. Rekordstort underskott för innevarande år och fortsatta utmaningar med vikande befolkning (som blir allt äldre) gör att det inte är läge att sitta still i båten.
Mer pengar från staten är så klart det rimliga för öns överdimensionerade sjukvård men det går ändå inte att lita på att dessa pengar ska komma. M/KD/L/SD-regeringen har förvisso ett unikt tillfälle att agera på det som alla regeringar sedan många år vetat: att Gotlands möjligheter att klara en sjukvård anpassad till 200 000 personer på bara 61 000, är en omöjlig ekvation.
Men varför skulle politikerna på riksplanet helt plötsligt agera på detta sedan länge kända faktum?
Andreas Unger (M) förklarar att han vid möten med ministrarna försäkrats om att regeringen har "väldigt stor förståelse för vår situation" men att inga löften är utfästa. Kommer inga pengar är regeringen alltså fullt medveten om konsekvenserna för Gotlands del.
Och då står vi helt utan plan B och kommer att tvingas till väldigt drastiska åtgärder.
Efter att budgetberedningen sammanträtt har politikerna landat i att mer pengar från staten till den gotländska sjukvården är förstahandsalternativ för att klara budgeten för 2025. Om inga pengar tillförs är man "beredd att ge upp" och införlivas i en annan region som har större resurser.
Det tredje alternativet är att staten tar över öns sjukvård.
Gemensamt för alla tre alternativen är att Region Gotland inte kan påverka ett enda av dem. Alla förhoppningar ligger på att nån annan ska lösa problemet.