Efter första programmet av nya säsongen av "30 minuter" med Anders Holmberg i SVT kan nog ingen påstå att Annie Lööf behandlades med nån större vördnad. Man fick intrycket att Anders Holmberg tycker väldigt illa om henne. Han ställde irriterat samma fråga ur lite olika vinklar under hela halvtimmen.
"Kommer du att släppa fram en S-statsminister vid regeringsombildningen i höst?".
Det är en så hypotetisk fråga att den inte ens är intressant i dagsläget. Så mycket måste på plats innan någon kan svara på hur de kommer att agera. "VAD ÄR ANNARS DITT ALTERNATIV?" upprepade Holmberg. Missförstå mig inte, jag gillar när makthavare inte slipper undan men här fick han svar, gång på gång, men det tyckte inte han. Samtidigt kan jag också förstå om man lägger på en attityd och minspel för att eliminera risken att tolkas som en sympatisör snarare än en utfrågare.
Programmet hade klippt ihop ett sammandrag av hur många gånger Annie Lööf sagt "den breda mitten" i en intervju i Agenda och programmet inleddes med att man presenterade Lööf som "nejdrottningen". Ser man lite matematiskt på det hela så säger Annie Lööf och Centerpartiet ja till sex av riksdagens åtta partier. Det är bara ytterkantspartierna, V och SD, man inte kan tänka sig att samarbeta med.
Partierna i det högerkonservativa blocket säger nej till alla utom den egna konstellationen (och ibland V). Vilka alternativ har de om deras block inte vinner majoritet? Det borde vara mer intressant än vad ett parti med 8,6 procent av rösterna väljer att göra.
Kanske är jag alldeles för inbäddad, risken finns, men jag förstår inte hur nån kan tycka att det är oklart hur Centerpartiet ställer sig till samarbeten och olika regeringsalternativ. 1. De ingår gärna i en Alliansregering men räknar inte in SD i Alliansen. 2. De kan tänka sig en fortsatt variant av Januariavtalet med överenskommelser mellan flera partier över blockgränser.
3. För att släppa fram en S-regering igen, krävs som minimum att ingångna överenskommelser hålls. Alltså de om strandskydd, arbetsrätt och äganderätten i skogen. Anser man inte att det levereras tillräckligt mycket C-politik så kommer man inte att stödja en regering utan då går man i opposition.
Vad är det som är oklart?
Att Centerpartiets beslut får konsekvenser är givet, följer man praxis och trycker gult, tolererar man den som får flest ja-röster. Följer man den "nya" praxis att man ska trycka rött på alla andras förslag så behöver man ju självklart ha ett alternativ. Men släpper man fram dem som samlat flest i sitt lag betyder inte det att man är med i det laget.
Den mitten som Annie Lööf och Centerpartiet ännu, kanske naivt, suktar efter innehåller alla partier utom V och SD. Just nu står man där ensam men det finns ju ingen naturlag som säger att inte andra partier också kan se på olika alternativ och inte bara klänga sig fast vid sitt eget förstahandsval?