Ett urskiljningslöst våld har riktats mot polisen, mot annan blåljuspersonal, mot vanliga medborgare och mot privat och offentlig egendom under påskhelgen. Det har skett under skräckinjagande upplopp i ett flertal städer, även platser där den dansksvenske politikern och provokatören Rasmus Paludan varken genomfört eller planerat koranbränning.
Det finns debattörer som ser upploppen som en bra anledning att göra yttrandefrihetens gränser snävare. Det vore en belöning för dem som löpt amok, för dem som försökt döda eller skada dem som försöker skydda medborgarna och upprätthålla lag och ordning.
I själva verket tror jag att Paludans motbjudande förehavanden har ganska lite att göra med upploppens egentliga motiv. Det är en tändande gnista, en förevändning för redan existerande aggressioner. Våldet mot polisen och brinnande skolor och bilar är en attack mot det svenska samhället. Mycket talar också för stark inblandning av även i övrigt kriminella krafter.
Upploppen gör det viktigare än någonsin att skydda det svenska samhället och demokratin och lagföra och i möjligaste mån utvisa dess kriminella angripare. Upplopp är definitivt inte en anledning att ändra demokratins spelregler. Dessa regler och våra medborgerliga friheter ska upprätthållas och de som inte står ut med dessa villkor får lämna landet. Det är ingen brist på alternativa bostadsorter i världen där koranbrännare och andra hädare bestraffas betydligt hårdare än vad våldsamma kriminella upploppsmakare straffas i Sverige.
När författaren Salman Rushdie blev måltavla för en internationell och religiöst motiverad dödsdom så motiverade detta inte censur eller förbud för hans litterära verk. Det var inte Lars Vilks som skulle straffas för de hot han levde under, under så många år. Och när ett stort antal av den franska satirtidningen Charlie Hebdos medarbetare mördades, så var inte det en anledning att förbjuda drift med religioner och deras företrädare.
Det är många problem som Sverige brottats med sedan länge, men där man inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Det svenska samhället stresstestas inte bara av kriminalitet och upplopp, utan även när det gäller rättsväsende, säkerhets- och försvarspolitik, energiförsörjning, migration, arbetsmarknad och finansiering och tillhandahållande av välfärdens tjänster. Hur vore det med en regering som faktiskt adresserar dessa problem istället för att i görligaste mån blunda för dem?