Feministiskt initiativ har inte varit framgångsrikt på riksplanet. Nä partiet var som mest i ropet, i valrörelsen 2014, så bommade partiet ändå med tydlig marginal riksdagsspärren. I valet 2018 reducerades det till en spillra.
På Gotland har partiet haft större framgång. I valet 2014 tog det sig in i regionfullmäktige, om än bara med ett mandat, men i valet 2018 lyckades Feministiskt initiativ regionalt trotsa rikstrenden och stärka sin position i fullmäktige.
Därför kom det överraskande när Feministiskt initiativ i tisdags meddelade att partiet inte ämnar ställa upp och kandidera i valet till regionfullmäktige nästa år.
Förmodligen stärker detta chanserna för att borgerligheten kan behålla makten. Kanske kan den till och med gå egen majoritet. I dag förlorar ju de borgerliga de voteringar där den samlade vänstern och Sverigedemokraterna röstar ihop.
Ett feministiskt parti borde inte behöva vara solitt planterat som en del av vänstern. Men politiskt har Feministiskt initiativ i praktiken fungerat som vänstersidans vänsterflygel. Det är dock inte alls nödvändigtvis en korrekt beskrivning av partiets väljare, som kan hamna i det borgerliga lägret eller i soffan när Feministiskt initiativ inte ställer upp.
Det har på senare tid uppmärksammats hur många avhopp som förekommit från regionpolitikens förtroendeuppdrag. Nu är det alltså ett helt parti som kliver av, om än inte under pågående mandatperiod. I takt med att ambitionerna ökar för hur kommuner och regioner ska lägga allt större andel av livet tillrätta för medborgarna, samtidigt som ambitionerna och komplexiteten ökar även för befintlig verksamhet, så blir förtroendeuppdragen allt tyngre att sköta. Speciellt om man vill vara påläst och ta uppdraget på allvar.
Samtidigt rekryterar partierna ur allt trängre kretsar och många potentiellt samhällsengagerade medborgare tvekar inför att ta på sig det arbete och det ansvar som ett förtroendeuppdrag innebär.
Samtidigt är det kanske en korrekt bedömning som Feministiskt initiativ gör. Kanske kan man påverka samhällsutvecklingen mer om man lägger den kraft man har på opinionsbildning istället för den vardagliga förvaltningen av en stor och viktig men svåröverblickbar och komplicerad verksamhet som Regionens.
När en månghövdad skara regionpolitiker – och till och med ett helt parti – väljer att (tillsvidare) tacka för sig, så finns det anledning att fundera över hur den politiska beslutsprocessen är beskaffad.