Våldtäkter som prioriteras bort på grund av gängbrottsligheten och en barnmorska som utvisas, visar att kvinnors utsatthet fortfarande tas med en nypa salt.
I Uppsala har det uppdagats att kvinnor som utsatts för sexualbrott inte får sina rättsfall utredda, på grund av att gängrelaterade brott prioriteras. Ursäkter som ges är att det saknas resurser, trots att många av fallen är så pass grova att om någon hade tagit sig tid till en utredning hade det lett till fällande dom. Det har skapat stor oro och osäkerhet för de kvinnor som utsatts och tilliten till samhället har minskat. Det är dags att sluta bortprioritera kvinnors säkerhet och hälsa.
Att våldtagna kvinnor behöver vänta i flera månader – upp emot ett år – för att en utredning av det som hänt ska komma i gång kan vara oerhört traumatiserande. När man redan befunnit sig i en utsatt situation, så förväntas man få stöd av samhället.
Även berättelsen om den iranska barnmorskan Maryam, som rekryterades till Eskilstuna för att hjälpa till med att lösa förlossningskrisen på Mälarsjukhuset, skapar en klump i halsen. I stället för att hon ska arbeta som barnmorska utvisas både hon och hennes sjuka dotter. Ännu en gång så drabbas kvinnor på grund av avsaknaden av humanitet. Att mödravården dessutom fortsätter bortprioriteras är en helt annan fråga – men lika frustrerande för det.
Regeringens hårdare tag drabbar alltså kvinnor i allra största utsträckning. Både när det kommer till migrationspolitiken, och för att gängkriminaliteten prioriteras över alla andra brott. Retoriken som regeringen för när det kommer till kriminalitet och migration går hand i hand, då man försökt skapa ett samband mellan de två. Man ser inte hur rasismen och utanförskap är anledningen till ökad kriminalitet. Och de som drabbas allra hårdast är kvinnor.
Moderaterna anser att gängkriminaliteten är det mest akuta samhällsproblemet i dagsläget. Det ökade gängvåldet är ett stort problem – men fungerar verkligen de insatser som görs? Hårdare tag, mer polisresurser och längre straff verkar inte komma åt grundorsaken, utan behandlar endast ett symptom.
I stället är det kanske så att känslan av utanförskap och hopplöshet är det största samhällsproblemet i Sverige. Och genom att prioritera gängvåldet över kvinnors rättigheter så ökar man både känslan av hopplöshet och utanförskap. Regeringen skyltar med ordet ”trygghet”. Sverige ska bli tryggt igen. Det är viktigt att man känner en trygghet. Vårt land är inte längre tryggt på grund av gängen. Men att behöva bo i samma stad där ens våldtäktsman går fri är knappast synonymt med tryggt.
Att gängkriminaliteten – där män dödar andra män – prioriteras över brott där män skadar kvinnor säger någonting om den kvinnosyn som fortfarande finns kvar i Sverige. Att säga att det saknas resurser för att utreda brott mot kvinnor är en obehaglig käftsmäll. Det finns resurser, men man väljer att allokera dem för brott som drabbar män.
Trots stärkt lagstiftning kopplat till samtycke så spelar det inte någon större roll så länge brott som drabbar främst män prioriteras. Väljer man att inte utreda brott mot kvinnor så spelar det ingen roll hur mycket kvinnor anmäler. Problemet fastnar i statistiken. Men upplevelserna och traumat finns kvar. Och känslan av orättvisa och ökat misstroende för rättsväsendet är totalt.