Deltidsanställningar, sms-anställningar och andra korttidssanställningslösningar är ingen bra rekryteringsgrund. Speciellt i områden där det finns andra jobb, med bättre villkor, att gå till. Med en stor omsättning på personalen är det också mycket svårare att upprätthålla en bra kompetensnivå. Något som bevisligen lett till smittspridning bland våra äldre, då de basala hygienrutinerna inte följts fullt ut. Tills törsta del beroende på bristande kunskaper.
Anställningsvillkoren har också medfört att visstidspersonal med symtom haft att välja mellan att gå till jobbet och riskera smittspridning eller att svälta, då deras möjlighet till sjukpenning är kraftigt begränsad.
Låga lönenivåer är inte heller något som skapar bra möjligheter till nyrekrytering. Är det någon som tror att läkaryrket varit så pass eftertraktat om deras löner och arbetsvillkor varit liknande de som omsorgspersonalen har. När vi diskuterar lönerna för omsorgsarbetare är det en helhetssyn som behövs. Något som kommunstyrelseordföranden i Solna inte verkar inse. Till Dagens Samhälle uttalade han följande angående att ett av Solnas privata äldreboenden drabbats mycket svårt av covid-19 smitta: ”Höjda löner är inte problemet då lönerna på det värst drabbade boendet inte är lägst.”
Men att lönerna på ett boende i en kommun är bättre än på andra boenden i samma kommun medför sällan att köerna till jobben är långa och fulla med kompetent personal. Låglöneyrken väljs i första hand inte bort av de som är utbildade, låglöneyrken väljs bort redan när grundskolans elever söker gymnasieprogram.
Det finns med andra ord behov av stora satsningar på äldreomsorgen för att kunna förebygga nästa pandemi, men även för att minska smittspridningen och därmed dödsfallen under de vanliga influensaperioderna. Högre löner, fler anställda, anständiga anställningar där visstid ska vara undantag, arbetspass som inte är delade, krav på utbildningsnivå och fortbildning under hela anställning är i mina ögon rimliga krav.
Men det är satsningar som kostar pengar för kommunerna vilka inte sitter på stora budgetöverskott. Här behöver staten prioritera och skjuta till medel. Något som även Mats Thorslund professor i socialgerontologi vid Karolinska institutet ger uttryck för i en intervju den 30/7 i Gotlands Tidningar. ”Hur vi än vänder och vrider på steken kan vi inte leva upp till nuvarande standard, när behoven i befolkningen ökar. Om vi inte tillför mer.” Thorslund är även inne på att ett sänkt skattetryck med sju-åtta procentenheter, vilket skett sedan början på 90-talet, ger dramatiska effekter. ”Ska man hålla nivån på insatser för äldre skulle man om bara några år behöva tillföra ungefär lika mycket som vad försvaret och polisen kostar tillsammans.” Han fortsätter: ”Och kommande generationer äldre har nog krav på att inte bara hålla nivån, utan höja standarden.”
Coronapandemin har tydligt visat att välfärden satts på undantag de senaste 30 åren. Fastighetskrisen på 1990-talet, den ekonomiska krisen 2007-2008 har givetvis satt sina spår. Då antogs många sparåtgärder som var tvungna att genomföras, men som sen aldrig återställdes. Men även den skattesänkarpolitik som drivits, vilken Thorslund hänvisar till har haft stor inverkan. Visst, många av oss har fått mer i plånboken, men hur många har valt att sätta av dem på ett eget välfärdskonto? Jag är dessutom helt övertygad om att ett välfärdsland måste byggas med jämlikheten som grundsten och inte på var och ens egen förmåga. Vilket innebär ett stort skatteuttag för att jämna ut de skillnader som samhället skapar, såväl som de vi föds med. Det finns i dag ingen majoritet i riksdagen för den välfärdspolitik jag vill se, men jag är hoppfull och tror att det kommer att ändras efter valet 2022.