Fastighetsmagnaten och mångmiljardären Roger Akelius hade just blivit den största aktieägaren i skolkoncernen Academedia, och uttalade sig itill Aftonbladet om de planer han hade med köpet.
”Min egen uppfattning är att man först ska ta hänsyn till elever och anställda, oberoende av vilken affärsverksamhet man har. Att man har som affärsidé att tjäna pengar på utbildning kan man ha om man har helprivata skolor som inte är skattefinansierade. Min ambition är inte att vårda kapitalister, aktieägare, utan kunderna och anställda. Det är det som är grejen.”
Till DN ställer Akelius den retoriska frågan: ”Vad är viktigast för kunder och anställda, det vill säga elever och lärare? Utdelning till kapitalister eller utbildning?”.
Akelius uttalanden fick aktiekursen för Academedia att störtdyka. Aktieägare är som de flesta vet mycket känsliga för allt som kan minska deras möjligheter att göra snabba pengar. Dyra framtidssatsningar innebär mindre utdelning vilket får tummen ner medan stora neddragningar på personal får tummen upp. Så när någon vill satsa på elevers utbildning, skolanställdas villkor och den generella arbetsmiljön i skolorna blir det tummen ner.
Det blev till och med så mycket tummen ner, så många ilskna aktieägare som hörde av sig till säljaren av aktieposten att affären drogs tillbaka.
Det är så marknaden fungerar, så ingen skugga ska falla över aktieägarna. De har ju köpt aktierna för att tjäna pengar och nu var den möjligheten hotad. De har dessutom känt sig säkra då den SD-styrda regerings vilja att minska möjligheterna för de stora vinstdrivande välfärdskoncerner, att göra just stora vinster på skattemedel, är ytterst begränsad.
Hela händelseförloppet visar hur dåligt det är med en marknadsstyrd skola. Där färre lärare ses som bra så länge det inte syns för mycket i resultaten, vilket är lätt att dölja då det är skolan själv som betygsätter eleverna. En betygsinflation som lett till att Handelshögskolan numera antar elever på andra sätt än genom betyg de inte kan lita på.
Omsätter vi marknadens inverkan på andra välfärdsbranscher blir det än tydligare. Färre läkare per patient blir då positivt. Färre undersköterskor i äldreomsorgen innebär lägre utgifter och mer ”katjing” i kassan.
I Stockholms sönderprivatiserade sjukvård har vi sett hur antalet vårdcentraler ökat i innerstaden där de med stora ekonomiska resurser bor, samtidigt som det lagts ner vårdcentraler i områden med lägre genomsnittsinkomster. Det går ju snabbare att åtgärda en förkyld Östermalmspensionär, än en utsliten städerska från Järvaområdet och då inkomsten per besök var den samma styrdes marknaden självklart mot pengarna.
Välfärden ska inte styras av marknadens enögda vägval. Skola, vård och omsorg ska utgå från utifrån medborgarens behov och inte marknadens. Då måste det få kosta att utbilda våra barn utifrån barnets behov, då måste resurserna inom sjukvården gå till de som är sjuka, och då måste våra äldre också få en omsorg, som vi alla kan vara stolta över, under sina sista år.
Det klarar inte de stora välfärdskoncernerna av att leverera då marknaden är en mycket dålig ägare av välfärdsverksamheter.